Konsten att byta plats utan att byta mönster…

– Augusti 2026 –

Jag tror inte det var på restaurangen jag började förstå.

Inte i bilen. Inte i taxin. Inte på flygplanet. Inte ens när hon sprang genom Stockholm, gömde sig i buskar eller försvann ut i natten så att jag irrade omkring och letade efter henne.

Då såg jag bara enskilda händelser. Märkliga händelser. Händelser som verkade sakna logik. Jag försökte förstå dem var för sig. Som om varje gång var ett undantag. Som om nästa gång säkert skulle bli annorlunda.

Det tog lång tid innan jag började se något helt annat.

Ett mönster.

Det märkliga är att mönster nästan alltid är osynliga medan man lever i dem. Man ser träden. Man ser aldrig skogen. Först långt senare, när tillräckligt många bitar ligger på bordet, börjar de passa ihop. Och plötsligt inser man att det man trodde var tjugo olika händelser egentligen var samma händelse. Om och om igen.

Jag tror inte längre att ”ska jag gå?” handlade om restauranger. Eller bilar. Eller taxibilar. Eller Tallinn. Eller Barcelona. Eller mitt vardagsrum. Eller Mannen Som Försvann.

Jag tror det handlade om konflikt. Eller kanske ännu mer exakt. Jag tror det handlade om flykt. Inte nödvändigtvis från mig. Utan från det som uppstod när verkligheten inte längre gick att böja.

När ett samtal inte gick att vinna. När en förklaring inte längre räckte. När den där obekväma känslan infann sig av att man kanske faktiskt behövde stanna kvar och ta ansvar för någonting.

Då kom frågan.

”Ska jag gå?”

Den kom så många gånger att den till slut slutade vara en fråga. Den blev ett beteende. Och det var först långt senare jag började fundera över om samma sak kanske pågick långt utanför vår relation.

Jag började lägga märke till arbetsplatserna. Nya jobb. Nya avdelningar. Nya bemanningsuppdrag. Nya chefer. Nya kollegor.

Och nya konflikter.

Såvitt jag kunnat räkna blev det under några få år, våra år tillsammans, ungefär sju eller åtta olika anställningar för henne. Därtill flera bemanningsuppdrag. Jag minns inte exakta antalet. Men kanske sju, åtta stycken på tre, fyra år. Några avslutades i förtid. Några avbröts. Något uppdrag hann aldrig ens börja innan det var över. Något skulle vara ett år men blev tre veckor. Varav en vecka var att ”gå bredvid” och sista ”städa och flytta”. Ett kontrakt skrevs på men bröts innan anställningen hann börja.

Nästan varje gång fanns det en berättelse.

En chef. En kollega. En arbetsplats. Någon annan. Eller boendet som ordnats. Alltid ett problem. Eller flera. I fallet Stavanger var förklaringen en uppenbar lögn. ”Sjukhus var inte hennes grej”. Den egentliga anledningen försökte jag räkna ut. Men den hade med hennes utgång och hennes selfie sista helgen att göra. Eller hennes fika. Med någon. Sent Måndagen efter.

Naturligtvis kan man råka ut för en dålig chef. Det händer. Man kan råka ut för två också. Kanske till och med tre. Men någonstans börjar matematiken bli besvärlig. Inte därför att dåliga chefer inte existerar. Utan därför att sannolikheten för att nästan alla människor man möter råkar vara problemet till slut blir svår att förena med verkligheten.

Det var där en tanke började gnaga.

Inte att hon ljög. Inte att hon hittade på. Utan att hon kanske själv upplevde allting precis så. Att konflikten alltid hade ett ansikte. Och att ansiktet aldrig var hennes eget.

Jag började till och med tänka i banor som att även miljonären faktiskt hade varit en flykt.

En flykt från Estland. Från Tallinn. Från livet hon hade där.

Kanske var det inte nödvändigtvis hans pengar som var den stora moroten. Det var såklart säkert inget hinder för henne. Men en man med ”tillräckligt” hade kanske räckt. För huvudsaken kanske inte var miljonerna.

Huvudsaken kanske var flykten.

Hon stod där. Cirka tjugofem år gammal. Hade blivit gravid som underårig och hade nu en sexårig son. Arbetade som croupier i Tallinn. Sedan dök en betydligt äldre man från Sverige upp och erbjöd ett helt annat liv.

En väg ut.

Ironiskt nog började jag fundera på om just hans pengar senare blev en del av det fängelse hon kanske hade sluppit om mannen istället varit någon ungefär som jag själv. Någon som definitivt inte var nödlidande, men som heller inte badade i miljoner och agerade som ett svin på grund av att hn trodde han ägde världen. Inklusive henne.

För med miljonerna följde någonting annat. Den konstanta otroheten. Kvinnorna som enligt berättelsen låg sparade under mansnamn i telefonen. Ett liv där hon själv helt saknade arbete och utbildning under åren 2005–2013. Ett ekonomiskt beroende som rimligen måste ha gjort dörren betydligt tyngre att öppna när den där vägen ut inte längre kändes som en väg ut.

Det fanns förstås ingen möjlighet för mig att veta vad hon tänkte när hon stod där i Tallinn. Om pengarna lockade. Om Sverige lockade. Om mannen lockade. Eller om möjligheten att helt enkelt komma därifrån var tillräcklig.

Men fortfarande var det själva tanken jag inte kunde släppa.

Tänk om även det som från början såg ut som början på ett helt nytt liv egentligen hade börjat som en flykt?

Jag började fundera på om ”springa iväg” kanske aldrig hade handlat om att lämna en plats. Kanske handlade det om att lämna ett tillstånd. Att lämna obehaget innan det hann bli outhärdligt.

Att lämna relationen. Lämna arbetsplatsen. Lämna diskussionen. Lämna middagen. Lämna bilen. Lämna taxin.

Lämna staden.

Lämna allt utom själva mönstret. För det märkliga med mönster är att de följer med.

Man lämnar arbetsplatsen. Men mönstret stannar kvar. Man lämnar relationen. Mönstret stannar kvar. Man flyttar. Byter land. Byter chef. Byter partner. Byter adress. Men det enda som faktiskt aldrig byts ut är den människa som bär mönstret med sig. Och det var nog där jag började förstå någonting som gjorde mig betydligt ledsnare än arg.

Om det verkligen var så. Då gick det inte längre att springa ifrån det. Inte ens genom att springa. Till slut började jag fundera över något betydligt obehagligare.

Om man lämnar tillräckligt många människor, tillräckligt många arbetsplatser, tillräckligt många relationer och tillräckligt många konflikter…

…finns det då någon risk att man en dag upptäcker att det inte längre finns någonstans kvar att springa?

Flykt som livsstrategi.

Förr eller senare började jag ställa en fråga som jag egentligen inte ville ställa. Hur många gånger kan exakt samma historia upprepas innan man åtminstone måste överväga möjligheten att huvudpersonen också är en del av historien?

Jag började lägga märke till att samma berättelse dök upp överallt. Det tog mig lång tid att förstå att ”springa iväg” aldrig handlade om avstånd. Det handlade om konflikt. Eller kanske ännu mer exakt. Om att lämna konflikten innan konflikten hann lämna spår.

Först trodde jag att det var något som bara hände mellan oss. Att det var vår relation. Vårt sätt att fungera.Men sakta började ett större mönster träda fram.

Mönster är märkliga.

De går nästan aldrig att se medan man lever mitt i dem. Man är alldeles för upptagen med nästa konflikt. Nästa förklaring. Nästa ursäkt. Nästa försök att få ihop verkligheten igen.

Först långt senare börjar de lägga sig bredvid varandra. Som gamla fotografier på ett köksbord. Man flyttar runt dem lite planlöst. Två bilder passar ihop. Sedan en tredje. Plötsligt inser man att de inte alls föreställer olika människor eller olika händelser. De föreställer samma berättelse.

Bara fotograferad från olika håll.

Jag skulle komma att återkomma till tankarna igen i ett annat kapitel. Flykten från den lilla mellansvenska staden 2021.