Det är svårt att sova samtidigt som man lämnar digitala fotspår…

– 30:e Juni 2023 –

Det blev fredag. Hon skulle arbeta och sedan åka hem från Borås.

Hon hade noterat min kommentar. Minst sagt. Skickade mig en skärmdump på den. I övrigt gav det hela ungefär alla typer av reaktioner utom den jag hade förväntat mig. Eller hoppats på.

Det fanns ingen förståelse för vad hennes egna ord hade skapat i mig. Ingen förståelse för logiken som ledde fram till KK. Ingen självinsikt att det var hennes uttalande som gjorde mig till singel. Ingen självrannsakan. Ingen hänsyn till historisk kontinuitet.

Allting lades på mig. Som att jag helt oprovocerat hade gått ut och totaldissat henne. Totaldissat vår relation. Öppet. ”Jag var en komplett idiot”.

Som att månader av samtal om ”singel”. Som att månader av samtal om ”nästan monogam”. Som att månader av samtal om ”mittemellan”. Om osäkerheten det skapade. Om tilliten det urholkade. Som att allting som legat till grund för mitt agerande aldrig hade existerat.

Och hon var absolut inte intresserad av någon KK-relation. Det framgick med största tydlighet.

Efter det. Enstaka sms. Och den värme som genomsyrat senaste tiden var borta.

Kort och kallt skrev hon;

– Ha en fin kväll
– Kan höras!!??
– Absolut 
– 👍 Drink imorgon kanske?

Drinken blev obesvarad. Hennes sista sms sådär runt 21-tiden, gjorde gällande hon var hemma. Hon var trött. Trött efter jobb. Trött efter resa. Skulle sova nu.

Hon försvann från sms. Besvarade inte dom jag skickade efter det. ”Hon var trött och hade somnat”. Enkel logisk slutsats. Inga konstigheter. Jag baserade mitt antagande på det vi haft innan jag trampade i klaveret med mitt KK. Uppriktighet.

Fortsättningen var en ren tillfällighet. Samma koncept som i Februari. Jag noterade att var hon fortsatt aktiv online. Gillade bilder. På både Facebook och Instagram. Inte som i ”vaknade till och scrollade lite”. Utan sammanhängande. Kontinuerligt genom kvällen. Till sena kvällen. Småtimmarna.

Bland annat från honom. Den komplett misslyckade låtsasregissören från Västkusten. Som vanligt. Men även den där andra.

Mannen från den lilla byn på landet – strax utanför den lilla mellansvenska staden hon tidigare levt i. Han som, enligt henne, ”hjälpt henne mer än någon annan”. Men ”som hon inte var romantiskt intresserad av. Inte alls. Noll”.

Det fanns avgörande skillnader i hennes interagerande med dom båda männen.

Gällande den komplett misslyckade låtsasregissören. Från hålan på västkusten. Utanför Varberg. Ännu en av stollarna som skulle klämma in en extra konsonant här och där i sitt efternamn. För att ”skilja sig från mängden” eller bara skilja sig från sitt körkort och pass. Jag funderade på om det där var en fetish hos henne. Män som tvunget skulle ha ”märkvärdiga” namn.

Oavsett – i hans fall gillade hon bara hans selfies. Och varenda en. Och snabbt. Oavsett hur det enda budskapet från hans selfies signalerade var ”jag har fått en sko i ansiktet – aj”, ”jag kanske skulle uppsöka en frisör”, ”jag kanske borde gå ner i vikt?”, eller ”stackars sate, jobbigt att hans mamma bodde där hon gjorde. Det där med neurosedyn var verkligen ingen hit”. Inte sällan iförd solglasögon. För 19:75. Från OKQ8. Hon gillade dom.

Vad är egentligen motsatsen till dysmorfofobi?

När någon verkar leva i villfarelsen att han ser bra ut, och gör nåt som är begåvat. Finns motsatsordet till dysmorfofobi? Eller kallar man det bara för “osmaklig idiotdjävel utan nån som helst självdistans”? Helt enkelt såpass illa att ingen bemödat sig med att ens ge det ett namn för diagnosen?

Well. There you have it. Etiketterad diagnos eller inte. Han uppfyllde med god marginal alla kriteria.

När det kom till den andra mannen var agerandet ett helt annat. Hon gillade hans foton på natur och miljö. Men nästan aldrig hans profilbilder elller selfies.

60-årsåldern. Nån sorts bakgrund inom elteleteknik och liknande. Tror jag. Stort intresse av fotografering. Vad han hjälp henne med. ”Mer än någon annan”. Eller när. Det framgick inte. Hon ville inte ge svar.

Men det är egentligen inte viktigt. Jag hade stannat vid hennes ”inte var romantiskt intresserad av. Inte alls. Noll”. Och jag köpte ”hjälpt till” som förklaring.

Det fanns även en annan skillnad mellan männen. Elteleteknikern, eller vad han nu var, klickade hjärta eller kommenterade respektullt och vänskapligt på hennes naturbilder. Avskrädet å sin sida klickade hjärtan på hennes selfies.

Det jag funderade på var egentligen inte männen. Inte den misslyckade ”regissören”. Inte mannen från landet. Inte ens att hon varit vaken många timmar efter att hon sagt att hon skulle sova.

Man kan ligga där. Inte kunna somna. Scrolla lite. Titta på telefonen. Det händer oss alla.

Det som fastnade hos mig var något annat. Att hon inte besvarat ett enda av de sms jag skickat efter hennes ”ska sova”. Hon kanske var sur. Absolut. Men det var ändå någonting med det där som skavde.

Att hon skrev en sak. Men gjorde en annan. Att hon försvann. Men samtidigt inte var borta. Att hon kunde vara aktiv på Instagram. Facebook. WhatsApp. Men inte i vår konversation.

Och det var den där lilla skillnaden som fick mig att börja titta närmare på saker. Inte för att hitta fel. Inte för att starta bråk. Utan för att försöka förstå. Påvisa samband.

Hur omfattande samband visste jag inte då. Eller att ingenting gott egentligen skulle komma ur det hela. Beroende på hur man såg det. Få en relation att fungera. Eller få svar på alla frågor. Eller i alla fall ledtrådar. Det var två olika saker. Kännedom om faktiskt agerande kontra relationens fungerande och tilliten till henne.

Men det stannade inte där. Det ena ledde till det andra. Tillkom när jag började titta runt var även en del av dom ganska märkliga konton hon följde på Instagram.

”Coach”sidor. Om hur kvinnor kunde träffa framgångsrika män. Hur man skulle vara och framstå för att appellera på dom framgångsrika männen. Och allting däromkring. Mellan himmel och jord. Det mesta kunde man utläsa var ren bullshit. Skräp. Långt under hennes intellektuella nivå. Men ändå följde hon dom. Inte ett. Inte två. Flera liknande. I sitt tidsslöseri på samma nivå som ”regissören”. Obegripligt.

Just den delen av så märklig att jag skickade dessa konton till en vän som är oerhört klarsynt och intelligent. Beteendevetare. Profilerare. Skriver böcker. Jag ville utröna om jag var färgad. Om jag fått någon konstig bias. Om det fanns någonting vettigt i dessa konton. Han sa inte så mycket. Han bara skrattade. Snabbt högt och länge. Avslutade med ett ”ja men… ja vad ska jag säga…?”

Vis av erfarenheten av hur hon hanterade frågor om hennes sociala medier, manliga bekanta och digitala fotspår skulle jag kommande år inte komma att ta upp mcket om sådana saker öppet.

Men det var inte samma sak som att jag inte noterade någonting. Mentalt eller i skrift. Och ställde parallellt med den del av hennes agerande hon visade mig. Eller det hon gjorde mig.

Och där någonstans skapades de.

Två parallella universum. Två parallella verkligheter av samma relation.

Det ena spåret var det jag såg. Det hon sa till mig. Det hon skrev till mig. Hur det såg ut när vi träffades. Samtalen. Närheten. Planerna. Allting som existerade mellan oss som var fint.

Det andra spåret bestod av sådant som förmodat inte var tänkt att jag skulle se. Sådant som dök upp av misstag. Sådant jag råkade snubbla över eller letade rätt på. Sådant som inte passade in i det första spåret. Och ju längre tiden gick desto märkligare blev det. För de två verkligheterna verkade inte följa samma regler.

Det var som att vissa saker förväntades existera samtidigt. Som att de aldrig skulle mötas. Som att de aldrig skulle jämföras med varandra.

Vilket naturligtvis var så gott som omöjligt.

Hon visste bara inte om det. att jag visste. Hon visste inte att jag hade börjat lägga pusslet.

Med facit i hand fanns det någon bisarr ironi i hela konceptet. Att alla uteblivna svar, det ökade utelämnadet av information ledde till att jag fick mer information.

Att hon dolde saker var det som gjorde att jag sökte svaren.

Annars hade det inte hänt. Jag hade aldrig sökt ledtrådar till svar på frågor som aldrig uppstått.

Jag hade aldrig noterat såna extremt små variabler och avvikelser som ”en ny följare på instagram 4/5 2026”, Eller att hon själv följde någon ny morgonen efter. Eller att platsen den morgonen troligt var runt Huddinge.