Mellan Midnatt & Katastrof

Det farligaste med katastrofer är att de sällan presenterar sig i förväg…

Till min stora förvåning, och ännu större glädje, hade hon plötsligt svängt 180 grader. Igen. På 1 minut. Tackat ja till en date samma kväll hon kom hem.

Jag hade bokat bord. Meddelat henne tiden. Köpt rosor. Gjort mig i ordning. Beställt Uber.

Jag var i tid för bordsreservationen. Förklarade läget för hovmästarinnan. Att min date var på gång med eventuellt kunde bli lite sen. Hon skulle komma hem runt 22. Det fanns bara reservation för 22:45. Jag ville inte hon skulle känna stress.

– Jag går in och verifierar så kommer du när du kommer
– Ja, kan inte trolla… kommer så fort jag kan
– Inget prob . ”Casual” ok för öl/drink snax?
– Absolut 

Om jag var casual ska jag kanske låta vara osagt. Jag var givetvis uppklädd inför en date. Men jag tog elcyklarna från vår förra date i beaktande. Samt att det ju faktiskt tenderade bli sent. Och inte en ”absolut helkväll”.

Så småningom hörde hon av sig. Hon var på gång. Frågade om jag fått plats. Jag hade inte bokat en Uber åt henne eftersom tiderna var lite svävande. Retrospektivt kom jag på att jag hade glömt fråga vad den kostade och glömt swisha henne för den. Men kanske ingen är perfekt. Trots allt.

Svart klänning. Med vita och lila blommor. Vita sneakers. Uppsatt hår. Hon hade kanske siktat på casual och att det skulle gå fort att göra sig i ordning, men det fanns ingenting casual i hennes aura. Hon syntes genom hela restaurangen när hon gick längs rampen som ledde upp från entren.

Jag reste mig. Gav henne en kram. Gav henne rosorna. Drog ut hennes stol.

Tapas är perfekt när man inte riktigt vet hur hungig någon egentligen är. Men uppenbar var hon hungrig. Och hon ifrågasatte inte att jag bokat bor för ”vin/öl och snacks”. Hon beställde smått och gott. Så gjorde även jag. Och någonting att dricka.

Hon beställde mer. Både mat och dryck. Där det så småningom kom att bli bara dryck. Hon drack på ett sätt som var ganska olikt dom andra gånger vi haft date. Mer på ett sätt som när vi umgåtts hemma och saker vid något tillfälle spårat ur.

Jag drack även jag. Men faktiskt ganska mycket mindre än vad hon gjorde. Trots att jag var den ”med missbruksproblem”.

Kvällen blev sen. Hon hade dykt upp strax efter 23 och klockan var drygt 02 när vi på vår promenad genom ett Stockholm insvept i sommarnatten värme närmade oss Norr Mälarstrand. Hand i hand.

Hon hade druckit snäppet lite för mycket. Vi satte oss på en bänk. Blandat för att det behövdes. Hon behövde. Och att vi ville. Insupa stunden.

Vi tittade ut över vattnet. Kramades. Pussades.

Jag har svårt säga vad som gjorde henne vackrast. Månsken eller solljus. Det var väldigt olika saker.

Solljuset gjorde henne lättare. Naturligare. Som om hon hörde hemma bland bryggor, sommarängar, parker och blommor. Som om världen var enkel.

Det var flickan som en gång suttit på Järnvägsgatan i Tallinn med kritor i handen och ritat på asfalten. Kvinnan som kunde försvinna i en park för att fotografera en blomma som ingen annan ens hade lagt märke till. Kvinnan som plockade mossa i skogen och gjorde julpynt åt mig. Kvinnan som lyckades bryta sönder en trädgårdsgrep därför att hon tog i lite för mycket och sedan skrattade åt det tills hon nästan grät.

Hennes ständiga skratt. Alla gånger hon skulle berätta någonting. Började skratta åt sig själv. Ibland skratta åt sitt egna skämt. Eller sin egen berättelse. När hon hade tappat sina bilnycklar i toaletten. Efter att ha varit på toaletten. Men inte kunde spola på grund av nycklarna. Var tvungen stoppa ner handen.

Hennes accent blandades med med bubblorna från skrattet. Till slut gick det inte att förstå ett enda ord av vad hon sa. Men jag skrattade lika mycket i alla fall. Inte åt henne. Med henne! Bara för att jag älskade varenda sekund av tillfället.

Det fanns någonting jordnära i henne. Någonting som inte handlade om pengar, status, image eller prestation. Någonting som bara ville upptäcka världen.

En blomma. En sten. En katt. Ett märkligt moln. En knapp på en gata i Borås.

Som om hon fortfarande bar runt på samma nyfikenhet som barnet med kritorna där på Järnvägsgatan i Tallinn för länge sedan.

Månskenet gjorde någonting annat. Någonting farligare. Inte farligt som i våld. Farligt som i lockelse. Som om hon tillhörde natten lite mer än dagen. Som om det fanns någonting i henne som vaknade när restaurangerna stängde, när de flesta gick hem, när de ordentliga människorna gick och lade sig.

Någonting rastlöst. Någonting dekadent. Någonting som inte riktigt ville att kvällen skulle ta slut. Jag vet inte om det var sant. Men det var känslan. Att hon alltid drogs lite mot kanten av saker. Lite längre. Lite senare. Lite mer. Som om morgondagen kunde vänta.

Som om världen efter midnatt hade fler möjligheter 🔗 än världen före midnatt. Fler människor. Fler historier. Fler äventyr. Fler frestelser.

Hon satt tätt intill mig på bänken. Höll min hand. Lutade huvudet mot min axel. Och ändå fanns den där känslan. Att en del av henne alltid hade blicken riktad mot nästa horisont. Nästa kväll. Nästa stad. Nästa berättelse.

Kanske var det just därför jag älskade henne så mycket. Och kanske var det just därför hon skrämde mig ibland också.

Kvällen hade varit perfekt. Magisk. Som vanligt med henne.

Det fanns inte en satans chans i hela djävla helvetet att jag hade kunnat förutse nästa händelse. Då hade jag gjort någonting för att förhindra det. Precis vad som helst.