Vissa konflikter överlever inte för att de är stora. Utan för att de saknar en väg till upplösning…

– 2:a-5:e Juli 2023 –

Vår smskonversation var fast i en loop.

Hon fortsatte med sina anklagelser mot mig;

– Funderar hur och vad du tänker pch varför så fula sms
– Det som inte fungerar är att jag ville ha relationen över allt och det krossar mig du säger du är singel
– Det enda som säger det är du och dagligen
– Det är sant och du har inte reviderat Vill du ens ha mer kontakt?
– Frågar du mig? Du brukar säga hur bra du det nu har och är inte ensam längre i storstad…
– Ja jag frågar dig och ja har det bra inte vara ensam i Småland Vill du ens ha mer kontakt?
– Glad för dig.Vilken sort kontakt syftar du på?
– Tror du vet vad jag velat länge
– Du vet också och senaste sms som jag har fått har inte varit större höjdare
– Stå på knä o be om relation med nån som säger hon är singel är inte heller höjdare
– Sagt att jag vill se att vi fungerar… Enda singel uttalat är du… och du gillar att ta upp det dagligen
– Du sa du svarar du är singel om annan man frågar. Det är singel uttalat. Är du singel är jag singel. Allt annat är logiskt totalt omöjligt.
– Det var ett tag sedan , när vi inte hade träffats och pratat länge, vad är konstigt med det? Konstigt för mig är att du tar det upp dagligen,  iallafall singel temat...
– Du… kunde kanske ha reviderat vad du säger om en annan man frågar..
– Och ingen går och frågar sånt , iallafall inte mig, så hett är inte jag
– Handlar inte om ifall någon frågar eller inte utan vad du svarar om någon frågar. Det är två olika saker.
– Du kanske tänker om du tål svaret eller vad du gör med det
– Du kunde reviderat och sagt ”nu skulle jag inte säga det”
– Fabriserat problem,  som egentligen inte finns. Om du intd fattat av mina handlingar och samtal som vi haft har vi stora prob
– Fattat dina handlingar. Även den handling som är att du säger du är singel om andra män frågar. Samt är nästanmonogam. Jag ville bara höra dig säga ”jag vill uttala relationen” och reda ut vad nästanmonogam betyder.
– Jag vill först se att allt fungerar innan jag uttalar för mycket
– Det som inte fungerat är att jag varit utestängd från dina sociala o h att du säger du är singel… Ditt verk! Dit val! God natt!

Hon återkom till samma formulering gång på gång. ”Att hon ville se att allt fungerade först”.

Det låter rimligt. Nästan självklart. Problemet uppstod när jag gjorde en analys av vad hon egentligen menade. Vad hennes formulering innebar konkret. För om man skalade bort alla känslor och tittade på situationen nästan matematiskt såg den ut ungefär så här:

  • Hon ville inte uttala relationen.
  • Hon ville inte beskriva sig som upptagen.
  • Hon ville inte revidera sitt tidigare uttalande om att vara singel om en annan man frågade.
  • Hon ville inte släppa in mig i sina sociala medier.
  • Hon ville inte diskutera frågan vidare.

Samtidigt ville hon se att allt fungerade.

För henne handlade det om mina sms. Om att jag tog upp samma saker igen. Frågorna hon inte gav svar på. Hon kallade det ältande. Om att jag blev arg. Ja. När jag oändliga sms i rad blev anklagad för att älta för att jag ställde om en fråga hon inte besvarade. Kallad elak eller att jag mosade henne när jag förde ett resonemang kring det enkla faktumet att om hon gav svar skulle ju mina frågor upphöra, och mitt resonemang plötsligt var omöjligt att värja sig mot logiskt.

Sms på sms på sms. Samma samma. Ja. Tålamodet tog slut. Jag blev arg. Det avspeglade sig i mina sms. Sarkasm. Pikar. Och alkohol gjorde dom inte lika snygga som dom hade blivit med en lägre promille.

Hon ansåg jag skapade konflikter. För att jag tog upp sakerna igen. Sakerna hon inte gav svar på eller ändrade.

Hon ville få bort symptomen. Inte orsaken. Jag ville få bort orsaken som skapade symptomen.

Vid den här tiden var det från min sida två huvudsakliga punkter. Att hon sagt att hon var singel om en annan man frågade. Och att hon aldrig tog tillbaka det. Att hon sa hon var nästanmonogam men vägrade förklara vad det egentligen betydde. Och konkret innebar.

Tillkom gjorde saker som att hon inte stod för mig öppet. Men där kontrade hon ju ånyo med sitt ”hon ville se att det fungerade först”. Så min tanke var att dom sakerna kanske skulle lösa sig när vi löst dom första två, mest springande punkterna. Och dom hade cirkulerat i månader nu. Utan lösning.

Det behövdes egentligen inte mycket. Men det kom inte.

Inte efter månader av dejter. Inte efter midsommar. Inte efter nyckeln. Inte efter ringen. Inte efter rosorna. Inte efter alla planer. Inte efter alla ord om framtiden. Inte efter alla berättelser om hur hon fungerade när hon älskade någon.

Det behövdes egentligen inte mycket. Bara några ord.

”Om någon annan man frågar idag skulle jag inte säga så längre.” Eller kanske ”om någon annan man frågar är jag upptagen”.

Någonting i den stilen. Någonting som visade att det som varit inte längre gällde. Men de orden kom aldrig.

Istället fortsatte hon att säga att hon ville se att allt fungerade. Och ju fler gånger hon sa det, desto märkligare blev det för mig.

För det som inte fungerade var ju just det. Att relationen aldrig uttalades. Att jag aldrig släpptes in. Att jag stod utanför hennes sociala värld. Att frågan aldrig stängdes. Det blev som en märklig cirkel.

Hon ville se att vi fungerade. Men det som fick mig att fungera sämre var att hon inte ville ändra någonting av det som fick mig att fungera sämre. Hon ställde egentligen inget krav på förändring. Inte hos sig själv.

Det var där jag började köra fast. För om man skriver upp det på ett papper blir ekvationen märklig.

Det som gjorde mig otrygg skulle ligga kvar. Det som skapade konflikterna skulle ligga kvar. Det som gjorde mig ledsen skulle ligga kvar. Det som fick mig att ställa frågor skulle ligga kvar. Men frågorna skulle upphöra. Jag skulle sluta reagera. Sluta undra. Sluta ta upp det. Sluta bli sårad.

Då skulle vi fungera.

Ju mer jag försökte förstå logiken desto märkligare blev den. För att komma till punkt B behövde jag först bete mig som om vi redan var där. För att få trygghet behövde jag först sluta reagera på otryggheten. För att visa att vi fungerade behövde jag först acceptera det som fick mig att uppleva att vi inte gjorde det.

Ju mer jag tänker på det desto märkligare framstår det. Inte för att hennes önskan om lugn var orimlig. Tvärtom. Alla människor vill ha lugn. Alla människor vill ha harmoni. Men harmoni uppstår normalt när man löser problemet. Inte när man kräver att den som påverkas av problemet ska sluta reagera på det.

I praktiken blev hennes modell därför:

Jag vill fortsätta precis som idag. Jag vill fortsätta hålla relationen odefinierad. Jag vill fortsätta undvika frågan. Jag vill fortsätta hålla mitt privatliv privat. Jag vill fortsätta säga att vi först måste se att det fungerar. Och du måste sluta reagera på detta. Då fungerar vi. Då kan jag överväga att uttala relationen.

Det var en märklig modell. Inte minst därför att den placerade hela förändringskravet på den andra personen.

Jag skulle ändra mig. Jag skulle anpassa mig. Jag skulle acceptera. Jag skulle vänja mig. Jag skulle sluta fråga. Till detta kunde man lägga en diger lista av alla andra saker hon ville skulle ändra sig hos mig. Saker kring mig som person. Saker som egentligen inte alls var relaterade till henne utan enkom till mig.

Jag hade svårt att se vad som samtidigt förväntades förändras på hennes sida. När jag läser sms idag slås jag av att vi egentligen pratade om två helt olika saker.

Hon pratade om lugn. Jag pratade om trygghet. Hon pratade om harmoni. Jag pratade om erkännande. Hon pratade om att få relationen att fungera. Jag pratade om varför den inte gjorde det. Och där någonstans uppstod ett moment 22. För det som enligt henne skulle bevisa att vi fungerade var att jag slutade reagera på det som enligt mig var orsaken till att vi inte fungerade. Det blev som att försöka laga en vattenläcka genom att be personen på golvet sluta påpeka att det droppar från taket.

Till slut började jag undra om hennes formulering egentligen betydde något annat.

Kanske betydde ”jag vill se att det fungerar” i praktiken:

Jag vill se att du accepterar det här upplägget utan att protestera.

Om det var så hon menade vet jag fortfarande inte. Men jag vet att det var så det började kännas. Och jag kunde tänka mig att överväga alla former. Alla villkor. På grund av min kärlek till henne. Men. Och det fanns ett stort men. Det skulle vara öpet och fastslaget vad som gällde så jag hade någonting att förhålla mig till. Så jag kunde agera på samma sätt som hon. Lika villkor. Inga konstigheter.

Smskonversationen hade status que. Jag visste det på förhand, men jag fortsatte ändå;

– Hur som så tänker jag på dig, jag saknar dig… och “oss”… och hade hoppats på så mycket mer tvåsamhet efter att jag flyttat… Hoppas du får en fin dag…
– Tack. Hoppas att du har haft en fin dag och får en fin kväll.
– Absolut. Ska inte störa mer med att jag saknar dig etc…  Fattar det varken är angeläget besvara mig och inte är besvarat
– Vad ska jag svara eller inte svara?  Förra vecka kom en hel del fula sms och jag vill inte hålla på och sms diskutera relation.  Man skriver inte så till ngn  man vill vara tillsammans
– Det du kallar “fula” sms är resultatet av när du skapar situationer som ger konsekvenser, och sedan vägrar inse det och istället försöker klandra mig för min reaktion på det du skapat. Och när jag påpekar fakta så kallar du mig elak, eller att jag mosar dig. Och det som är 99 % som inte fungerat är att du vägrar uttala relationen (öppet!) och släppa in mig i dina sociala…
– Det var dit sätt att försöka säga ngt negativt .
– Jur kan jag säga någonting positivt om att du är nästanmonogam eller är singel om andra män frågar? Det var mitt sätt att mycket sårad bemöta din ovilja att uttala relationen. Fattade förresten du aldrig godkände bilder från date eller midsommar på din sida… för absolut INGEN av dina vänner gillade dom… så nån är det ju som inte får se ”mig” sedan februari…
– Lycka till med en välutbildad privatskole stockholmerska. De som känner dig tycker nog väl om att man säger fula saker till sin sk kärlek
– Fula saker? Kk? Dom fattar tydligen att det är ett mycket sårat svar på nån som vägrar uttala relationen och säger till andra män att dom är singel

Loopen kunde stanna på lite olika ställen. Ibland bara göra ett tvärt kast i helt annan riktning. Ett hjärta. Ett ”saknar dig”. Men kunde lika gärna hoppa till någonting helt irrelevant om min retorik blev ogenomtränglig. Då kom dom där andra sakerna som hon tog till som vapen.

Bilen. Att jag gått på privatskolor. Att jag mosade henne. Att jag var elak. Att jag var negativ. Eller ett plötsligt, nästan svartsjukt, påpekande om at jag kostade på mig själv och mitt utseende – för vem? Andra kvinnor?