Jag gav henne mitt ord. Hon gav mig en natt till…
– 22a Oktober 2023 –
Förmiddag. Efter den totala förödelsen.
Hon var anonymt klädd. Diskret jacka. Kragen uppvikt. Uppsatt hår. Kepsen neddragen. Osminkad.
Hon rörde sig långsamt. Talade lågt. Som om varje ord kostade.
Hon var ångerfull. På riktigt. Jag gav henne en tyst kram. Sa jag älskade henne. Hon började gråta.
Sedan började hon städa.
Inte bara plocka. Inte bara samla upp. Hon gick metodiskt fram.
Smulor av tavlor. Glas. Omsorgsfullt krossat och utspritt över golven i nästan alla rum. Fotografier sönderrivna – hon, jag, vi. Ramar som inte längre var ramar.
Hon plockade upp allt. Och när det inte fanns något kvar att plocka tog hon fram dammsugaren.
Noggrant. Längs listerna. Som om hon ville suga upp det sista som skar.
Sådant som inte gick att förstå fanns också där. Burken med tacosmet. Inkastad i badrumsväggen.
Hon tog det med. Bit för bit.
Vi försökte så gott det gick laga till det av husets interiör som hon slagit sönder.
Långt senare var vi klara.
Då aktualiserades att nycklarna var borta.
Jag hade upptäckt det redan på morgonen, när jag skulle åka och köpa cigaretter. Knippan med mina enda bil- och husnycklar var försvunnen.
Jag sa det tidigt under städningen. Hon gav sken av att leta.
Sedan sa hon:
– Jag kanske fick med dem av misstag?
Hennes leasingbil stod kvar sedan gårdagen. Hon hade tagit Uber hem.
Och Uber hit idag. Jag hade swishat henne för båda resorna samma förmiddag,
när vi kom överens om att hon skulle komma.
Hemma hos henne visste hon direkt var nycklarna låg. Hon låtsades leta.
2 minuter. Sedan lyfte hon rätt klädesplagg från stolen i vardagsrummet.
Då förstod jag. Allt var redan bestämt. Letandet var en kuliss. Det var totalt fejk.
Men jag spelade med. Situationen behövde inte mer klander eller förebråelser.
Den stod redan på den vassa eggen.
Vi åkte tillbaka till mig. Hon satt i soffan. Grät.
Vi pratade om det som varit upprinnelsen. Hon lovade att bryta kontakten med sitt ex. Blockera. Hon visade deras samtalslista och dialog. Den innehöll hjärtan. Många samtal från honom. Jag var nära koka men försökte hålla ihop.
Hon såg på mig. Frågade om jag tänkte hålla mitt löfte. Det jag gett henne på morgonen, när vi bestämde att hon skulle komma och städa upp eländet. Att jag inte skulle medverka i en eventuell polisutredning.
Jag hade skrivit till henne. Tidigt. Frågat om hon tänkte sig hjälpa till att städa upp förödelsen. Dialogen landade i polisingripandet som skett. Jag påpekade att jag kunde radera den video som fanns på henne. Videon från när hon gav sig på mig. Slog. Sparkade. Bet. Rev. Slog sönder mina glasögon. När hon stod mitt i vardagsrummet. Skrek. Rev sönder foton. Slog sönder saker.
Jag konstaterade även, och lovade, att jag under inga omständigheter skulle komma att medverka i någon form av utredning. Förvisso kanske inte helt förenligt med rådande lagstiftning. Men vem kan göra någonting åt det äldsta tricket i boken? ”Jag var full. Jag minns inte”. Punkt.
– Kommer du att hålla ditt löfte? Om eventuell utredning?
– Jag hade inte lovat det om jag inte tänkt hålla det, sa jag, och fortsatte, – Den blir dessutom inte ”eventuell” sett till vad det rör sig om… men jo, jag har absolut för avsikt att hålla mitt löfte. Jag älskar dig. Alla kan tappa det ibland. Vi drack för mycket. Det blev skit. Sånt händer.
– Annars går det väl som det går, svarade hon uppgivet
– Jag har gett ett löfte till kvinnan jag älskar och kommer hålla det. Släpp nu.
– Jag ska givetvis ersätta alla tavlor och foton, sa hon.
– Det ordnar sig. Du är här. Vi lever. Det är det viktiga.
Absolut. Hon hade tillfogat skada. Men jag hade inte för avsikt överlämna hennes tilltag till en bedömning av polisen. Inte kvinnan jag älskade. Hon hade gjort lite fel. Alla kan göra fel. Men när det kom till kärlek var den enkla regeln samma som inom att spela musik live – ”alla spelar fel ibland, det är helt säkert, det finns ingen fråga om det, frågan är hur man hanterar det när det gått åt helvete”.
Vi beställde pizza. Åt. Till skillnad mot gårdagen alkoholfritt sånär som på en 3.5 från ICA. Kramades.
Vi gick en promenad.
– Kan jag ställa en fråga? Utan att det tas fel på något sätt?
– Absolut!
Jag tog fram min mobil. Visade hennes sms till mig.
Hon skulle komma till mig den kvällen. Jag hade gjort mig klar. Under tiden jag väntade satte jag mig i studion. Hörde inte att övervakningskameran plingade. Hörde inte hennes sms.
Men dörren var olåst. Dessutom hade hon nycklar till mig.
Trots det. När jag inte hörde. Inte öppnade. Skickade hon ett sms.
”Kul! Ska jag åka hem igen?”
– Varför skickade du ett sånt sms? Varför gick du inte bara in? Vi hade ju bestämt? Varför i helvete skulle jag bestämma med dig men sen inte släppa in? Du vet jag tillbringar mer än sund tid i studion. Att jag spelar högre än allt. Garanterat inte hör. Inte släppa in? Bara skita i dig? Som om jag ångrat mig? Vad är poängen? Varför tror du att du fick nycklar till mitt hus direkt när jag flyttade hem till Stockholm igen? Du är ju för faan hela min värld…
– Jag vet faktiskt inte…
Jag trodde på henne. Jag tror faktiskt inte hon visste.
Vi gick hemåt igen. Såg en film. Somnade i soffan. Vaknade. Flyttade oss till sängen.
Somnade tätt. Omslingrade. Nakna.
Hon skulle arbeta dagen efter.
Klockan var fem.
Jag gick upp. Gjorde frukost åt henne. Och lunch, att ta med. God lunch.
En antik tallrik som aldrig kom tillbaka.
Avskedet var tyst. Hon tittade på påsen med några av dom tavlor som inte var totalt bortom all räddning.
– Ska jag ta med dom nu?
– Nej… släpa inte runt på skiten 5 på morgonen…
I dörren vände hon sig om. Tittade tillbaka. Vinkade. En gång. Två. Tre.
Sedan svängde hon runt hörnet. Mot bilen.
Hon ersatte aldrig tavlorna… I framtiden skulle dom komma upp. Då fick jag hennes bil i huvudet. Detsamma gällde mina glasögon hon haft sönder. När det var dags att ersätta sa hon ”dom var ju ändå repiga”.
Men jag höll mitt löfte oavsett…
Mycket insiktsfullhet och vackert uttryckt. En tanke var att jag inte förstår att du tillät dig bli behandlad på det…