Sex månader senare kom fortfarande hennes namn i inkorgen…

– 23:e Juni 2026 –

Jag satt mitt i allting.

Allting jag inte förstod.

Jag försökte summera fyra år.

Från början.

Hon hon ville prata i telefon direkt efter att vi bara skrivit några rader. Eller hur hon efter bara några kvällars samtal på flera timmar, ville komma och hälsa på pga hur hon kände. Någonting speciellt. Eller hur magiskt det var för oss båda redan från första sekunden.

Under fyra år hann vi göra mer tillsammans än många människor gör under ett helt förhållande. Vissa inte ens under en livstid tillsammans.

Resor. Midsomrar. Julbord. Tallinn. Restauranger. Vardag. Trädgård. Projekt. Skratt. Bråk. Försoningar. Kärleksgåvor. Den aldrig sinande åtrån. Raseriutbrott. Kryssningar. Konstutställningar. Svartsjuka. Kvällarna i soffan. Kvällarna vid brasan. Bio. Promenader genom Stockholm hand i hand. Åtskilligt av dem alla.

Flera gånger sa hon att hon aldrig mer ville se mig. Flera gånger var hon klar. Flera gånger var allt över.

Ändå var det nästan alltid hon som återkom.

Ett nytt samtal.

Ett nytt sms.

En ny biljett.

Ett nytt besök.

Ett nytt försök.

Det var därför jag till slut slutade förstå skillnaden mellan ett avslut och en paus.

Frågan om varför jag stod kvar har många ställt mig.

Man skulle kunna beskriva det som en relation.

Man skulle kunna beskriva det som en epok.

Men inget av orden kändes riktigt tillräckligt.

Om man trodde på sådant kanske man skulle tala om Twin Flames. Två människor som fortsätter dras mot varandra oavsett avstånd, tid eller konsekvenser.

Jag visste inte om jag trodde på sådant.

68259 sms.

12137 mail.

Tusentals bilder.

Dagböcker.

Anteckningar.

Resor.

Midsomrar.

Gåvor.

Julbord.

Bråk.

Försoningar.

Ännu en kväll i hennes soffa. Med pussar och kramar. Dagen, veckan, eller kanske månaden, någon gång timmen, efter det värsta bråk man kunde ha skådat.

Och en kärlek som, hur man än valde att beskriva den, varit alldeles för stor för att avfärdas som betydelselös. Snarare kanske livets stora kärlek. För oss båda.

Ändå satt jag där.

Fortfarande med samma fråga.

Jag tittade på hennes mail.

Daterat nu.

Senare delen av Juni 2026.

Jag försökte ännu en gång förstå varför människor som lämnat andra fortsatte hitta vägar tillbaka till varandras liv.

Kanske var det just det som gjorde mig så förvirrad. Känslan av att kärleken tagit slut så många gånger. Och ändå aldrig riktigt gjort det. Eller kanske någonsin skulle komma att göra det.