Etikett: Bli Trampad På

Press Enter. Run Movie…

2023 – 2024 – 2025

Från våren 2023 till hösten 2025 levde jag med att inte ha en relation med en kvinna.

Med undantag för några korta pauser då hon påstod att hon inte längre var singel om andra män frågar. De perioderna brukade sällan vara mer än två eller tre dagar. Sedan kom ett sms om att jag hade lurat henne. Och så gjorde hon slut igen.

Jag förstår att man måste vara två för att ha en relation. Jag kan inte leva i en världsbild som känns som Molgan. Så vad var det egentligen som gjorde mig så ledsen? Som fick mig att gå sönder totalt. Som fick mig att gå på knäna. Gång på gång. Igen. Och igen.

”Vi är inte tillsammans och kommer inte att bli det heller”. Men…

Hon levde så när jag kunde se. När jag fanns där levde vi som ett par. Vi var inte tillsammans, det sa hon ofta. Och rent tekniskt hade hon kanske rätt. Eller så hade hon fel. Vi hade en relation. Hon ville bara inte uttala den. Binda sig. Stänga andra dörrar. Visa relationen inför andra. Öppet.

Men när jag fanns där såg verkligheten annorlunda ut. Jag köpte biljetterna. Hon kom. Hon ville komma. Jag köpte biljetterna.

Vi lagade mat, vaknade tillsammans, åkte på semester, planerade nästa resa innan den första ens var slut, köpte presenter, sov tätt, skrattade, bråkade och hade vardag.

Vi levde, när jag kunde se, precis som människor brukar leva när de säger att de är tillsammans. Sedan åkte hon hem. Och där upphörde min insyn. Det var kanske där den största skillnaden mellan oss började.

Jag såg relationen genom det vi faktiskt gjorde. Hon kunde samtidigt beskriva den med helt andra ord. Att den inte var uttalad. För att hon inte ville uttala den. Det tog mig väldigt lång tid att förstå att två människor kunde leva i samma relation och ändå befinna sig i två helt olika verkligheter.

Jag gick med på det. Jag gick med på att bli sårad. Jag gick med på att få ont i magen. Jag gick med på hennes ”Jag är singel om andra män frågar”. Jag gick med på att bjuda ut henne och få ja till svar. Men med tillägget att det inte var en date.

Jag borde ha sagt tack och hej. Men det gjorde jag inte. Jag älskade henne. Och jag trodde fortfarande att det skulle komma en dag då orden och verkligheten skulle börja betyda samma sak.

Vi gick på föreställning på Stadsteatern. Åt middag på Wedholms Fisk. Gav varandra presenter. Höll handen på promenaden hem. Det var en underbar kväll. Sedan avslutades den med: ”Vi är inte tillsammans.” ”Vi fungerar inte.” Frågan om vi dateade exklusivt möttes av tystnad. Eller skämtades bort.

Efter kvällen stod jag kvar ensam. Hela lyckan över kvällen med henne spolades bort av sorg, oro och det där välbekanta magontet. På några minuter var allting fint borta.

Jag frågade mig själv varför i helvete jag inte bara sa: ”Ok. Då kanske vi kan höras en annan gång. Om du vill. Du har mitt nummer.” Jag borde ha gjort det. Samtalet borde egentligen ha sett ut så här:

– Har du lust att se en föreställning på Stadsteatern? Gå och äta rödtunga i champagnesås efteråt? Champagne?
– Ja gärna! Men det är inte en date!
– Ok. Då kanske vi hörs framöver. Om du vill. Du har mitt nummer.

Men så blev det aldrig. Sanningen såg i stället nästan alltid ut så här. Och jag sa exakt samma sak varje gång:

– Har du lust att se en föreställning på Stadsteatern? Kanske äta något efteråt?
– Ja gärna! Men det är inte en date!
– Tack! Vad roligt! Vad lycklig jag blev nu! Tack för att du sa ja! Jag hämtar dig klockan sju. Jag älskar dig. Vi ses då. Jag ser verkligen fram emot kvällen.

Nästa vecka upprepades det hela. Byt ut Wedholms Fisk mot Farang. Byt ut Stadsteatern mot Bio.

Press Enter! Run Movie.

Nästa vecka upprepades det hela. Byt ut Farang mot laga middag tillsammans. Avsluta med myskväll i hennes soffa. Hålla handen. Pussar. Kramar.

Press Enter! Run Movie

Underbar dag i Sandhamn. Promenad. Kramades på en bänk vid havet. God mat. Skratt. Samtal.

Färjan hem. Bilen hem.

– Vi fungerar inte!

Press Enter! Run Movie

Jag märkte det inte då. Men i efterhand var det som om samma manus spelades upp om och om igen.

Som att hålla hennes hand över middagsbordet blev en drog. Det fick kosta vad som helst. I tid. Det fick kosta vad som helst. I pengar. Det fick kosta vad som helst. I besvär.

Få hålla hennes hand på den där promenaden. En gång till! Snälla?

Har jag tur kanske hon säger hon har saknat mig ikväll. Eller kanske säger hon älskar mig? Nej. Inte i kväll. Jag åkte hem med ett annat budskap

Vi fungerar inte.

Det var som om absolut ingen annan kvinna i världen hade velat uppleva den där kvällen tillsammans med mig. Som om hon var den enda kvinnan i hela världen. Och för mig var hon faktiskt det.

Jag älskade henne över allt annat. Jag försökte allt. Bara för att få uppleva den där promenaden hem igen. Bara för att få hålla hennes hand.

Hon ville se att vi fungerade innan hon ville uttala relationen. Problemet var bara att vi redan levde som i en relation. Det enda hon inte ville ge var tryggheten, stabiliteten och tydligheten. Allt det där som faktiskt hade kunnat få relationen att fungera.

Istället kom samma mening tillbaka.

Om och om igen.

Biobesök. Utflykter. Presenter. Matlagning. Myskvällar. Pussar. Kramar. Middagar.

Vi fungerar inte.

Semester. Hotell. Flygbiljetter. Frukostar. Promenader. Planer. Skratt. Vardag.

Vi fungerar inte.

Middagar. Sorg. Bråk. För att jag hade ont i magen. För att jag var ledsen. För att jag undrade vem hon träffade. Vad hon gjorde. Varför hon försvann.

Vi fungerar inte.

Plötsligt tillbaka. Ville ses. Men inte kalla det en date. Middag. Promenad. Hålla handen. Samtal. Skratt. Närhet. Kärlek.

Vi fungerar inte.

Jag köpte biljetterna. Hon ville komma. Jag köpte biljetterna igen. Hon kom igen. Vi levde några dagar till precis som ett par.

Vi fungerar inte.

Hon ville se att vi fungerade innan hon uttalade relationen. Men hon ville inte ge det som hade kunnat få relationen att fungera. Inte trygghet. Inte stabilitet. Inte vissheten om att vi faktiskt var två.

Jag försökte förstå logiken. Det gick inte. För varje gång verkligheten visade mig en relation fick jag höra att vi inte hade någon. För varje gång vi kom närmare varandra blev orden kallare.

Till slut förstod jag vad som gjorde så ont.

Det var inte att vi inte hade en relation.

Det var att vi levde som om vi hade en.

Samtidigt som jag, om och om igen, fick höra att vi inte hade det.

Och någonstans där, mellan hennes ord och vår verklighet, föddes nästan alla våra konflikter.

Kanske var jag hennes nya Mannen Som Försvann. Kanske hade han gått igenom exakt samma sak. Och plötsligt fått i ansiktet. Via Facebook.

”In A Relationship”

Ord han kanske hade velat höra. Lika mycket som jag hade velat höra dom.

Så fanns den andra sidan. När hon någon enstaka gång märkte att jag blev ledsen.

– Jag påverkar dig negativt. Du behöver träffa någon annan. Jag är inte bra för dig.

Men jag ville inte träffa någon annan. Jag ville träffa henne. Jag älskade henne. Jag ville inte börja om med någon ny. Jag ville inte bygga upp allting en gång till. Jag ville fortsätta bygga det vi redan hade.

Vi levde ju redan tillsammans. Vi lagade mat. Åkte på semester. Vaknade bredvid varandra. Höll handen. Planerade nästa resa innan den första ens var slut. Det var inte ett nytt liv jag saknade. Det var hennes ord.

Jag ville inte ha någon annan relation. Jag ville att hon skulle våga uttala den vi redan levde i. Säga det högt. Öppet. Ge den trygghet. Ge den stabilitet. Låta ord och verklighet betyda samma sak.

– Jag påverkar dig negativt. Du behöver träffa någon annan. Jag är inte bra för dig.

Men jag ville inte träffa någon annan. Jag älskade henne. Jag ville bara fortsätta hålla hennes hand. Fortsätta laga mat tillsammans. Fortsätta vakna bredvid henne. Fortsätta leva det liv vi redan levde.

Det enda jag egentligen bad om var att hon någon gång skulle säga högt det vi redan gjorde. Att vi hade en relation. Att den fick finnas. Att den fick synas. Att den fick vara vår.

Öppet.