Skugghjärtan I Skymningen

Dagen då förlåtelsen satte sig mellan skulden och kärleken…

– 27:e Juni 2024 –

Jag bestämde mig för att följa upp hennes oväntade sms från gårdagen.

Jag ringde henne. Hon var ute och badade. Det hördes nästan på tonen. Sommarlätt. Avslappnat.

Jag frågade om hon ville ses. Lunch? Vi bestämde Mowgli’s Kök.

Jag kom först.Satt där och väntade. När hon kom var hennes kram försiktig. Nästan avvaktande. Inte kall. Men försiktig. Som att hon närmade sig en potentiell fara.

Hon tittade på mig och sa:

– Du ser väldigt fräsch ut.

Jag log. Tittade henne noga. Pussade henne i pannan. Det hade gått lång tid.

– Tack. Du med.

Vi satt ensamma på uteserveringen. Det var lugnt. Beställde mat. Öl. Började asgarva samtidigt åt att diskmaskinen hade nött bort en bit av Mowglis Kök på ena glaset. Nu stod det tydligt Mowglis Kuk. Bara sånt som två som vi kunde se exakt samtidigt.

Vi småpratade.

Om hennes maraton på Svalbard. Om dotterns student. Om sånt man börjar med när man närmar sig något annat. Och av någon anledning ställde jag frågan.

Inte anklagande. Inte förhör. Försiktigt. Nästan stilla.

– Har du varit på date?

Hon tvekade inte ens. Slängde det rakt i ansiktet på mig.

– Ja.

Jag minns att jag tog ett djupt andetag. För det var inte svaret jag väntat mig. Inte egentligen. Det blev tyst…

– När?
– Nyligen.

Jag bad henne berätta. Och hon berättade.

Hon hade varit ute på krogen. Varit berusad. Bytt nummer med någon. Sedan gått på date.

Hon beskrev att hon gått på daten för att känna efter hur det kändes att gå på date med någon annan. Om det fanns något där. Och att hon kommit fram till att det inte kändes rätt. Att hon större delen av tiden tänkt om mig. På oss. Ibland pratat om mig. Om oss. Hon lät insinuera att han tyckt hon pratade för mycket om oss.

Det var hennes version. Och samtidigt lade hon till, på ett nästan märkligt sätt:

– Om han fått bestämma hade det blivit mer.

Jag registrerade allt. Även det.

Ja. Det var väl inte så djävla konstigt att det blivit mer om han hade velat det? Det hade vilken man som helst velat. Hon kunde få vem hon ville. Linda vem hon ville runt sitt lillfinger.

Hon sa att kontakten nu var sporadisk och nu bruten. Han hade skickat några sms. Hon hade inte svarat mer än artigt på det första.

Om det verkligen var så kunde jag såklart inte veta. Det kändes tidigt att slå fast att något var “för gott avslutat”, särskilt om han nu varit så intresserad.

Tankarna gick. Det erkänner jag. Någonstans borde jag kanske ha rest mig vid hennes första ja. Bara gått. Betalat och gått därifrån. Utan ett ord.

Det hade kanske varit den rationella reaktionen. Men jag gjorde inte det. Och det säger kanske också någonting om mig. Säger kanske någonting om henne. Säger kanske någonting om oss.

Hon sa hon ångrade det. Jag hade inget svar. Lät det bli semiretoriskt.

Vi åt klart. Vi gick därifrån. Jag gick mot bilen. Bered på ett avsked. Det blev ett tyst ögonblick vid bilen. Klockan var runt 15. Plötsligt sa hon;

– Vill du gå vidare?
– Absolut!

Vi gick till The Deck. Fick en underbar plats i solen precis vid relingen. Sådär att vattnet nästan låg som en egen närvaro bredvid bordet.

Vi drack vin. Satt nära. Höll händer. Såg varandra länge. Hon smekte mig. Försiktigt. Som för att försöka känna av var jag stod efter vad hon erkänt. Som om hon inte någonstans innerst inne nog visste. Jag skulle troligt använda mig av min ”kärlek förlåter och förstår”.

Hon smekte min arm mer intensivt. Plötsligt kom orden. Efter en lång inanding.

– Jag älskar dig…

Igen. Och igen. Och igen.

Det var nästan som om något behövde sägas många gånger. Som om det hon berättat om sin date, eller snarare att hon haft den, måste vägas upp. Eller kanske bara för att det var sant i stunden. Jag vet inte. Men jag minns intensiteten.

Hon berättade att hon hade för vana att krama sin kudde och låtsas att det var jag. Kalla den mitt namn. En sådan sak människor inte säger om de är likgiltiga. Eller gör om dom släppt taget.

Plötsligt började vi prata om måsarna. Om att vi skulle hyra en kanot och ro i innerstans vattendrag. Eller hyra en motorbåt och kryssa runt.

Det var som att den långa tystnaden aldrig existerat. Som att det var icketid. Eller hennes date för den delen. Som att den. Att han. Aldrig hade existerat. Som att det var en ickeperson hon aldrig mött.

Kvällen drog ut. Långsamt. Timmarna gick. Fyra. Fem. Sex. Sju. Vi hade suttit där sedan eftermiddagen. Tiden hade stått stilla igen. Som så ofta när vi såg på och rörde vid varandra.

Vi traskade hem mot henne. Sakta. Solens sista strålar låg lågt. I backen upp mot henne stannade vi till. Vi gjorde skuggfigurer och fotograferade dom.

Hjärtan. Två människor som tillsammans blev ett hjärta. Två människor som kramades. Gemensamt bildade en människa. Bilderna skvallrade om konst. Samma typ av konst som hon själv skapade. Av att se saker ingen annan kunde se.

Vi stannade upp. Såg länge på varandra. Höll varandras händer. Såg in i varandras ögon. Plötsligt behövdes inga ord. Vi kysstes. Innerligt och länge. Hon var förlåten. Hon visste det.

Vi landade på hennes balkong. Åt nattmackor. Drack vin. Pratade vidare. Skrattade. Hon snodde en cigg och rökte. Kors i taket. Halsbloss.

Hon smekte mig. Tyst. Tittade på mig. Sa hon älskade mig. Om och om igen. Nästan som för att försäkra sig om att jag skulle svara. Att jag var kvar. Trots hennes date. Hennes snedsteg.

Och till sist somnade vi.

Nakna. Tätt omslingrade.

Det sista jag hörde innan sömnen tog mig var hennes:

– Jag älskar dig… för alltid…

Och det var kanske just därför den dagen var så svår att förstå. För den rymde allt på en gång.

Den rymde såret av hennes jakande svar om hennes date. För mig att läka. Den rymde svartsjukan. Den rymde tvivlet. Den rymde tanken på henne med en annan man. När dom bytte nummer. Glittrande ögon. Deras date. Hur hon gjort sig fin inför den. Men sedan slängt bort det. Som om det absolut inte betydde någonting. Och ännu en gång kommit tillbaka.

Och det var det som räknades. När jag summerade dagen.

Hon hade närmat sig försiktigt. För hon visste. Hon visste det fanns en risk. Men någonstans visste hon att jag skulle välja henne. Oavsett. Oavsett allt.

Känslan rymde allt på en gång. Men även en närhet så stark att den nästan gjorde dagens första timmar overkliga.

Det slog mig långt senare att detta var ännu ett av hennes märkliga kluster.

Först precis så mycket smärta att marken skakar. Sedan precis så mycket värme att jag stannade. Igen. Precis så mycket motsägelse att jag fortsatte försöka förstå.

Vad förstod jag egentligen? Att hon troligt skulle gå iland med vad som helst. Och ännu en gång bli förlåten. Emottagen med öppna armar. Igen. Kanske skrämde det mig. Att det skulle göda någonting i henne. Få henne att prova var gränsen för förlåtelse gick.

Och kanske var det just där vår dynamik var som mest svår att värja sig mot.