Hon ville bli förstådd. Men ville inte svara på frågorna som hade gett förståelse…
– 14:e – 20:e Augusti 2023 –
De två första dagarna efter att hon ännu en gång gjort slut innehöll egentligen ingenting alls. Bara tystnad. Måndagen passerade. Sedan tisdagen. Telefonen förblev tyst. Inga nya försök. Inga nya förklaringar. Bara ett märkligt vakuum.
Tankarna fortsatte däremot arbeta desto mer. Hade hon haft någon hos sig på söndagskvällen? Var det därför hon plötsligt gjort slut? Hon hade ju själv sagt att hon skulle säga till innan. Fast när jag hörde de orden första gången hade jag nog föreställt mig någonting helt annat. Inte att hon skulle leta efter någon annan, och precis innan de gick och lade sig skicka ett sms med ”jag gör slut”. Bara för att, med minsta tänkbara marginal, fortfarande kunna säga att hon faktiskt inte varit oärlig.
– 15:e Augusti –
Jag hade jobbat sent i studion. Tagit en öl. Sedan en till.
När Ubern stannade utanför hennes port lyste fortfarande lampan i lägenheten. Den brukade aldrig vara tänd om hon sov. Och inte heller om hon inte var hemma. Jag tog upp telefonen och ringde.
Ingen svarade. Jag ringde igen. Sedan en tredje gång. Ungefär fem minuter efter första signalen släcktes lampan. Jag ringde ännu en gång. Då svarade hon plötsligt.
Hon ville inte släppa in mig. Hon ville inte komma ut. Hon kunde inte ge en förklaring till varför. Hon drog på orden. Lät oerhört stressad. Pratade väldigt tyst. Inte tyst på det där sättet när man försöker att inte störa grannarna. Utan mer som om man stod instängd på toaletten i en liten tvåa och absolut inte ville att någon annan skulle höra vad som sades.
Hon sa att hon inte hade någon där. Samtidigt erbjöd hon sig att beställa en Uber åt mig. Och dessutom betala den. För mig framstod det som en enorm vilja att få mig därifrån så fort som möjligt. Eller kanske snarare att få hela situationen att upphöra. Fort.
Jag gick därifrån. Femton minuter senare kom jag tillbaka.
Lampan var tänd igen.
Jag åkte hem.
– 16:e Augusti 2023 –
Hon skickade sms tidigt på morgonen. Hoppades att jag hade vilat ordentligt efter natten innan. Det gjorde mig nästan ännu mer förvirrad. Omsorgen fanns fortfarande där. Samtidigt gjorde relationen det inte.
Hon svor återigen att hon inte träffat någon annan under tiden vi varit tillsammans. Hon sa också att det inte handlade om att hon slutat älska mig. Men varje gång jag försökte ställa en konkret fråga fick jag inget konkret svar tillbaka. Det spelade egentligen ingen roll hur frågan formulerades. Resultatet blev detsamma.
Diskussionen började nästan likna ett mantra. Samma ord. Samma formuleringar. Samma återvändsgränd.
- Vi fungerar inte
- Har du slutat älska mig?
- Handlar inte om det
- Handlar inte om det
- Vi fungerar inte
- Vi är inte tillsammans och kommer inte bli det heller.
Det var just där jag började köra fast. För om det inte handlade om kärlek. Om det inte handlade om någon annan. Om det inte handlade om att känslorna var slut. Vad handlade det då om? Den frågan fick jag fortfarande inget svar på.
Nej. Hur skulle vi överhuvudtaget kunna fungera när förutsättningarna såg ut som de gjorde? Själva slutsatsen, ”vi fungerar inte”, kunde jag till och med hålla med om. Problemet var bara att hon verkade behandla den som en slutstation. För mig var den en utgångspunkt. Någonting måste ju ha gjort att vi inte fungerade.
Där gick våra sätt att tänka fullständigt isär. Jag försökte förstå varför vi hamnat där. Hon nöjde sig med att konstatera att vi redan var där. Under hela den här perioden såg jag inte heller att hon faktiskt försökte förändra någonting som skulle kunna få oss att fungera bättre. Tvärtom. Signalerna fortsatte spreta åt alla håll. Ena dagen si. Nästa dag så. Det fanns fortfarande ingen röd tråd i hennes agerande. Ingenting som tydligt signalerade vare sig bu eller bä.
Den delen av diskussionen trampade runt i exakt samma cirkel som tidigare. Samma frågor. Samma svar. Samma återvändsgränd.
Hon berättade att hon skulle hämta en hyrbil. Sedan åka till sina barn över helgen. Den delen var egentligen okomplicerad. Jag visste däremot av erfarenhet att just sådana helger nästan alltid följde samma mönster. Samtalen blev märkliga. Tiderna oklara. Beskeden motsägelsefulla.
Samma frågor brukade återkomma. Sov hon hos sonen? Eller hos dottern? Vilket i praktiken betydde hennes ex. Miljonären. Jag fick sällan några tydliga svar. Bara formuleringar som gick att tolka åt flera håll. Ännu en gång lämnades jag med fler frågor när samtalet var slut än när det började.
Sedan hände någonting. Tonen förändrades nästan från en mening till nästa. Sms:en blev plötsligt hårda. Hatiska.
Plötsligt handlade samtalet inte längre om oss. Inte om hur vi skulle kunna få relationen att fungera. Inte ens om huruvida vi skulle ses igen. Istället började det handla om att jag behandlat henne illa. Att jag skyllde allting på henne. På min fråga om hon överhuvudtaget ville träffas igen kom fortfarande inget svar.
Varje gång jag försökte föra tillbaka samtalet till någonting konstruktivt kom samma motreaktion. Allting var mitt fel. Hela historien om våra återkommande bråk placerades återigen hos mig. Jag försökte förklara att människor faktiskt kan förändra sådant som inte fungerar. Att jag redan försökt göra flera av de förändringar hon själv önskat. Samtidigt försökte jag också förklara att de gånger jag faktiskt misslyckats hade det inte uppstått ur tomma intet. De var en direkt följd av den sorg, den oro och den ångest hennes eget agerande skapat hos mig.
Hennes svar blev kort.
– Det har inte ändrat mer än jag fått höra skit om mig och förstått att det finns saker/beteende som inte går att ändra
Där fanns egentligen samma logik igen. Det hon beskrev började i mitt beteende. Det jag försökte beskriva var varför mitt beteende överhuvudtaget uppstått. Vi diskuterade fortfarande samma händelser. Men fortfarande från två helt olika håll i orsakskedjan.
Det ironiska var att jag redan här förstod. Mina försök att reda ut saker på det här sättet skulle bara resultera i ett enda svar från henne. Att ”Jag skrev elaka sms”.
På förekommen anledning ställde jag henne en rak fråga. Inte därför att jag redan visste svaret. Utan därför att jag fortfarande försökte förstå logiken. Efter hennes ”jag är singel om andra män frågar” och hennes ”nästanmonogam” var det svårt att påstå att det var jag som var den trygga parten i relationen.
– Vill du inte känna dig trygg i en relation?
– Ja, det vill jag men det gör jag inte med dig tyvärr
Svaret väckte egentligen fler frågor än det besvarade. Hon sa att hon inte kände sig trygg med mig. Men vad var det konkret hon inte kände sig trygg med? Det utvecklades aldrig. Betydde det att mitt sätt att försöka leva en så normal relation som möjligt, till exempel att ibland åka förbi henne, skapade en otrygghet hos henne? I så fall vilken? Vilken faktisk risk upplevde hon? Den frågan fick jag fortfarande inget svar på.
Jag fortsatte därför att fråga;
– Har jag svikit? Lurat? Varit otrogen?
– Pga beteende ! om tillit brister är det inte så mkt att göra
– Älskar du mig?
– Orkar inte, det är för mycket tjat och bråk och jag har inte så mycket att säga
– Kan du inte förstå mig? Hur ”du är singel” födde otrygghet och tjat för att jag ville höra annat? Orkar inte? Älskade du inte mig mer än så?
– Jag måste hela tiden förstå, när blir jag förstådd?
– När du förklarar dig tydligt och svarar på motfrågor? Inte duckar för dom?
– Det är alltid pga mig… Jag kommer inte ändras och inte du heller. Vi har nu hållt på så nästan ett år och jag vill tänka på annat än hur och vad jag säger… Det är bara slöseri… Vi är som vi är , tillräckligt gamla att fortsätta vara som vi är…
– Det är inte slöseri att göra allt för någon man älskar
– Aldrig hör så mycket blandat förgylla och skit om mig
– Älskar du mig?
– Handlar inte om älska eller inte. Att älskar någon betyder inte att jag måste låta någon behandla mig dåligt Vill sysselsätta mig med annat än sms timvis vad och hur jag gör fel.
– Inte sagt du gör fel. Jag har ifrågasatt när saker inte går ihop. Och eftersom du ”vill bli förstådd” – varför inte FÖRKLARA?! Skrivit mycket andra sms åxå… känslor – älskar dig/saknar dig/tänker på dig – dessvärre inte bemötta. Efter du sa ”du skulle säga duvar upptagen” har jag inte skrivit om några ”fel” men du vägrade släppa ansvarfrågan för allt bråk som blivit pga din märkliga tolkning av hur orsak-verkan fungerar i verkligheten.
Jo. Det kom ett enda konkret exempel på varför hon inte ”kände sig trygg med mig”.
Jag hade sparkat till en papperskorg.
Att det hände efter att hon haft totalt svartsjukerage i 1.5 timmar efter en fin date. Det lyckades hon utelämna. Än en gång orsak – verkan.
Dessutom hade papperskorgen märkligt expanderat. Dels i antal. Men även bytt skepnad. Jag var ”generellt våldsam”. Hon var otrygg för att jag var våldsam.
Hennes sms lämnade mig egentligen med fler frågetecken än tidigare. Ju mer jag läste dem, desto mer började jag fundera över själva orden hon använde. Inte därför att jag inte förstod svenska. Utan därför att orden verkade betyda någonting helt annat för henne än för mig.
Hon beskrev det som mina brister i tillit. Men var de verkligen frikopplade från allt det som hänt innan? För mig hade de inte uppstått av sig själva. De var en direkt följd av hennes eget agerande. Av ”jag är singel om andra män frågar”. Av ”nästanmonogam”. Av oklarheterna. Av de uteblivna svaren. Av allt det som gjort att jag slutat veta vilken verklighet jag egentligen befann mig i.
Hon skrev också att hon hela tiden måste bli förstådd. Den formuleringen stannade kvar hos mig. För hur skulle jag kunna förstå sådant hon aldrig förklarade? Hur skulle jag kunna förstå svar jag aldrig fick? Om hon ville bli förstådd, varför svarade hon då inte när frågorna blev konkreta?
Sedan kom formuleringen ”Vi är som vi är.” Den lät nästan självklar när jag läste den. Men ju mer jag tänkte på den, desto märkligare blev den. Vad betydde den egentligen? Konkret. Innebar den att ingenting gick att förändra? Att inga beteenden gick att diskutera? Att orsaker inte längre spelade någon roll därför att människor ändå inte förändras?
Och slutligen det kanske märkligaste av allt. Hon beskrev det som att jag behandlat henne illa. Jag upplevde aldrig att jag behandlat henne illa. Eller nej. Det handlade inte om ”upplevelse”. Jag hade inte behandlat henne illa. Inte objektivt sett. Punkt. Jag hade ställt frågor. Jag hade ifrågasatt sådant som inte gick ihop.
Jag hade försökt få en logik i sådant jag inte lyckades förstå. Varför blev just det, i hennes värld, att behandla någon illa? Klarade hon inte att bli ifrågasatt? Eller fanns det någonting i hennes berättelse som inte tålde att bli ifrågasatt? Och om så var fallet. Varför?
Jag fick inte logiken i hennes sms att gå ihop med tiderna för hennes bilresa. På ett sätt skapade det en oro hos mig. Att hon körde och inte var uppmärksam på vägen. I kö i Stockholm är det en sak. Då är det så det är. Man använder tiden. Mobilen. Punkt. Men landsvägskörning är någonting annat.
Samtidigt var det bara ännu en sak som inte gick ihop runt henne. Tider. Platser. I synnerhet när det kom att inkludera sfären runt hennes ex.
– 17:e Augusti 2023 –
Dagen innehöll bara ett enda sms från henne;
– Go’morgon.Kan lämna nycklarna nästa vecka. Ha en fin dag!
Skickade bara ett svar;
– Trist du slutade älska och bara gav upp istället för att vilja lösa problemen
På kvällen gick jag en promenad. Satte mig på en servering vid Norrmälarstrand. Drack vin. Satte mig på ”vår bänk”. Det från vår elcykelkväll. 02 på natten begav jag mig hem. Kraftigt berusad. Ramlade. Slog knät.
Ja. Jag hade brutit mitt löfte att inte dricka. Men å andra sidan hade hon ännu en gång gjort slut. Alltså hade hon högst troligt återupptagit att säga till andra män att hon var singel.
– 18:e – 19:e Augusti 2023 –
Total tystnad rådde.
Jag kunde inte bestämma mig för vad som egentligen var minst sämt. Hennes totala tystnad. Eller att jag inte behövde fundera på hur mycket hon som vanligt i sitt ex sfär hade slirat runt och glidit mellan förklaringar, tider, och annat som inte alls stämde.
Telefonsamtal hon plötsligt inte kunde ta. Eller lät stressad och uppenbart ringt tillbaka i en liten glipa när hon kunde komma ifrån. Till exempel på väg till en affär.
Under de här dagarna började jag förstå att vi egentligen inte längre diskuterade samma sak.
Jag försökte få svar på frågor. Hon försökte få slut på frågorna.
Jag försökte förstå varför hon gjort som hon gjort. Hon försökte lämna allt bakom sig utan att behöva förklara det.
När jag bad om tydlighet upplevde hon det som kritik. När hon undvek att svara upplevde jag det som ytterligare skäl att fråga igen.
Där någonstans hade kommunikationen låst sig fullständigt.
Jag letade fortfarande efter orsaker. Hon verkade ha bestämt sig för att orsakerna inte längre spelade någon roll.
Det allra märkligaste var att hon samtidigt återkom till att hon ville bli förstådd. Hur det skulle vara möjligt utan att svara på frågor förstod jag aldrig. Det blev ännu en av alla de konkreta frågor hon valde att inte besvara.
– 20:e Augusti 2023 –
Tystnad. I alla fall vad det gällde direkt riktad kommunikation.
Hon postade en bild på svampplockning på eftermiddagen. Det märkliga var att hon även likeade en motsvarande bild på Facebook. Var först ut av alla att göra det. En svampplockarbild postad 11:52 av hennes vän. Mannen hon påstått ”Hjälpt henne mer än någon annan”.
Det hade inte behövt vara överdrivet konstigt. Någon postar en svampbild samtidigt som hon själv. Facebook är stort. Svampsäsongen liten.
Det hade inte behövt vara överdrivet konstigt. Förutom att han inte bodde extremt långt från hennes son.
Det hade inte behövt vara överdrivet konstigt. Förutom dom höga tallarna och den täta gröna mossan. Och Kantarellerna. Allt. Identiska med hennes egen bild.
Plockade dom svamp tillsammans?
Jag vet inte…
Jag funderade på om hon i så fall kallat även honom ”desperat”…
Lämna ett svar