Game On

Vissa matcher är roligare än att förlora…

– 23:e Juli 2023 –

Jag hade åkt för att hälsa på fårskallarna tidigt. Heldag med kaffe, bullar och mys. Bilresan på 10 mil var ungefär det enda som hade hindrat mig från att totalt självmedicinera mig till sömns efter gårdagens bråk, inställda date med mera.

En dag med fårskallarna hade en tendens rensa hjärnan. Jag saknade verkligen tiden jag hade dom precis utanför köksfönstret och bara kunde gå och sätta mig hos dom. Närsomhelst. Stoppa handen i ullen. Klia. Gosa. Bli kärleksfullt stångad av det där lilla lammet jag flaskmatade några år tidigare. Nu en bagge på 100 kilo vars kärleksfulla stångande kunde få mig välta och göra en kullerbytta. Jag saknade alla våra samtal. Jag hade ju alltid pratat med dom om precis allting. I synnerhet livet i stort. Eller kärleken. Om henne.

Tillbringade en stund av resan hem med telefonsamtal till en kär gammal vän och kollega sedan urminnes tider. Etablerad artist/körsångerska. Och – flerfaldig svensk mästare i Boule.

Vi hade bara glidit in på det. Boule är kul. Det tar 10 minuter att lära sig och en livstid att bli bra på. Jag hade faktiskt aldrig spelat i hela mitt liv. Vi pratade om att dra ihop ett gäng.

Jag fick ett infall. Kom hem. Klappade vildkatten. Slängde mig i duschen. Slängde mig i bilen.

Jag gled upp utanför Kärlekens port ganska precis 17:00.

Ringde. När hon svarade sa jag bara;

– Er limo är framkörd!

Hon lät förvånad. Men inte alls avvaktande eller oemottaglig.

Jag fortsatte;

– Dresscode casual! Kom ut!

Tog bara 5 minuter så var hon nere.

Beige byxor. Någon sorts leopardtop. Scholltofflor. Inga strumpor. En liten väska och uppsatt hår. Osminkad.

– Vad ska vi hitta på?
– Det får du se. Jag vet du inte vill bli sen!

Det märkligaste var att hon bar sin förlovningsring. Efter hennes vecka i den mellansvenska staden. Efter vårat bråk. Och nu – hon hade sprungit ut på 2 minuter. Hade hon redan burit den? Eller hade hon slängt på sig den på väg ut? För ett event som var totalt spontant. Och casual.

Jag körde till Norr Mälarstrand. Till Boulebar.

Många banor. Många spelade. En perfekt sommarkväll. Jag slängde in frågan;

– Har du spelat?
– Nej…

Fick bord. Beställde Prosecco. Espresso. Snacks.

Samt bokade bana och instruktör.

Det var först då hon förstod. Inte bara bar. Utan boulebar.

Fick bana. Instruktör med korrekt fransk klädsel. Bröt mellan svenska och franska.

Vi spelade boule. Skrattade. Försökte förstå vad vi gjorde fel. Och hur faan var den där regeln nu igen?

Hon spöade skiten ur mig. Och samtidigt var jag nästan överdådig i att vara generös med både avstånds- och poängräkning. Det var lättare än att försöka maskera det.

Boulebar. Solnedgången. Sommarvärmen. Hon. Hon var definitivt engagerad i spelet. Både intellektuellt som emotionellt.

Jag kände det i hela kroppen. Fy faan vad jag älskade den kvinnan. Det kokade hela tiden ner till att jag inte kunde sätta fingret på exakt vad det var. Kanske för att deet var allting med henne. Det fanns helt enkelt ingenting som inte var perfekt. Eller fantastiskt. Eller magiskt. Eller vackert.

Alla små detaljer med henne. Eller kring henne. Oavsett vad det gällde. Hennes fötter. Eller hennes tänder. Tandkött. Öron. Förbannad kvinna att ha alla dom där små beståndsdelarna som skapade en liten person som bara kunde beskrivas som Perfekt.

Alla dom små egenheterna. Jag återkom alltid till hennes bubblande skratt när hon skulle berätta ett skämt eller någonting roligt hon varit med om. Bara hon kunde få en berättelse om en SL-biljett att resultera i att hon skrattade, bubblade och småfrustade så man inte hörde vad hon sa till slut. Och så accenten på det. Det var samma visa varje gång. Jag skrattade så jag nästan grät. Åt konceptet.

Sen fanns det massa andra egenheter. Det hade gått 13 månader. Åtskilliga kvällar när hon klätt av sig vid sängkanten. Den tända lampan. Åtskilliga dagar när hon kommit ut ur duschen.

Matchande underkläder?

Nej. Inte en enda gång. Inte en enda dag. Aldrig. Och lika makalöst som hon klädde sig i en helt egen stil. Helt egna kombinationer. Helt egna matchningar. Lika pricksäkert var hon den okrönta drottningen av Missmatch vad det gällde underkläder.

Jag hade frågat henne någon gång. Efter ett par månader. Hon hade bara tittat på mig. Oförstående. Jag tog inte upp det igen. Dels spelade det ingen roll. Jag brydde mig inte ett förbannade skit om underkläder. Jag såg bara henne. Det märkliga var att jag plötsligt började bry mig om hennes underkläder. Hennes missmatch blev någon sorts. Jag vet inte vad. Inte en fetich. Mer bara en liten liten detalj till som fascinerade mig med henne.

Det var en fin kväll. Jag körde henne hem.

Klockan var inte sen. Egentlligen. 21:30 ungefär.

– Vill du följa med upp?
– Du skulle ju upp tidigt?

Vi drack te. Slötittade på tv. Kramades i soffan. Det var som en av alla kvällar på gården. Fast utan brasan. Tiden gick.

– Jag måste gå och lägga mig. Ska upp tidigt i morgon.
– Jo jag förstår det.

Jag reste mig. Sträckte på mig. Gav henne en kram.

– Tack för en fin kväll!
– Tack själv, det var jättetrevligt!

Jag gick mot hallen för att ta på mig skor.

– Vill du stanna kvar?
– Självklart jag vill! Bara jag inte stör din sömn med min förbannade hosta. Men i så fall smyger jag upp tyst och åker hem. Är det ok?

Vi klädde av oss. La oss. Kramades. Kramades intensivare.

Det var en ny sorts sex. Vi hade alltid haft en extrem mental närvaro i sex. Men nu råkade en del bara bli. Det ena ledde till det andra. Plötsligt hade vi någon sorts skrattsex. Enkelt. Naturligt. Genuint. Fast fortfarande med samma otroliga åtrå vi alltid haft till varandra. Det hela kändes som någon sorts bevis på hur nära vi egentligen stod varandra.

Klockan hade blivit för mycket. Jag ville inte få slaget i skallen senare att jag hade hållit henne uppe. Vi somnade tätt omslingrade.

Det inträffade såklart. Någonstans runt tre. Satans hostan.

Det kändes tråkigt åka ifrån henne. Vakna hos henne. Inte få vakna med henne.