Huset

Det var inte huset som skapade problem. Det var allt det inte gav svar på…

– 10:e Juli 2023 –

20:19

Hon skickade plötsligt en länk.

En mäklarannons. Ett hus.

Det var fint. Verkligen fint. Inte billigt, men inte orimligt heller. Jag tittade på bilderna. Jag tittade på ritningen. Jag tittade på ekonomin. Jag tittade på kartan. Det låg närmare hennes barn. Inte jättenära. Men närmare.

Men det låg inte i Stockholm. Och jag hade precis flyttat tillbaka dit.

Jag förstod inte.

Menade hon att hon själv funderade på att flytta? Bara två månader efter att jag flyttat tillbaka till Stockholm? Var det en dröm? En plan? En signal? En fråga Eller var det bara ett fint hus på internet?

Det fanns inte bara en massa frågor. Det fanns även glädje. Det fanns förhoppning. Kanske menade hon att huset kunde bli en fortsättning på gården? Vi tillsammans. På riktigt?

Förhoppning. Glädje. Kärlek. Frågor.

Jag ringde henne.

Samtalet började bra. Det var trots allt vår förlovningsdag. Men huset låg där, Mellan oss. Så jag frågade.

Vad menade hon egentligen?

Var det ett hus för henne? För oss? Skulle hon sälja sin bostadsrätt? Skulle jag hjälpa henne med huset om hon köpte det? Måla. Snickra. Fixa. Hur ofta skulle jag få komma dit? Skulle vi bo där tillsammans ibland? Eller skulle vi bo tillsammans permanent? Var det en inbjudan? En framtidsbild? Eller bara en länk?

Inte ett enda rakt svar.

Från början var frågorna försiktiga. Trevade sig runt inlindade i förhoppningar. Men bemöttes av svar som mer genererade besvikelse än klarhet.

Frågorna blev skarpare. Mer konkretiserande.

Inte ett enda rakt svar.

Varje fråga födde fler frågor. Varje svar gjorde bilden suddigare. Undvikande svar. Svar som gled. Till slut satt jag mest med känslan av att något saknades. Att det fanns en del av bilden jag inte fick se. Vad det var visste jag inte.

Ekonomi? Framtidsplaner? Något annat?

Jag försökte förstå. Men ju längre samtalet pågick desto mer förvirrad blev jag. Och i förvirringen kom uppgivenheten. Sedan irritationen.

Jag tog en öl. Sedan en till. Sedan en tredje.

Det blev inte bättre. Till slut var det inte längre ett samtal om ett hus. Det var samma gamla loop igen. Frågor utan svar. Svar som inte svarade.

Och en känsla av att allting, än en gång, skulle glida mig ur händerna. Av skäl som inte gick att förstå.

Samtalet fortsatte. Svaren blev bara otydligare. Dimmigare. Jag med. Irritationen tilltog. Den där känslan av att på alla sätt försöka få dialogen att generera minsta lilla form av klarhet men bara slå huvudet i väggen. Gång på gång.

Jag slutade vara irriterad. Dessvärre till förmån för att vara förbannad. Det påverkade inte direkt samtalet i positiv riktning. Det slutade i någon sorts ”jaja vi hörs”.

Jag minns inte längre exakt vilka ord som sades. Bara känslan. Att jag försökte få grepp om någonting som gled undan varje gång jag trodde mig vara nära. Ett hus. En framtid. Ett vi. Vad som helst konkret. Istället blev allt mer abstrakt.

Det enda konkreta svaret hon gav i samtalet var att hon inte hade tackat ja till en date. Hon hade svarat att hon var intresserad av den. Inte tackat ja. Inte bokat. För hon var väldigt upptagen framöver.

Till slut handlade samtalet inte längre om fastigheter överhuvudtaget. Det handlade om samma sak som så många gånger förr. Att jag ville förstå. Och att hon inte ville, eller inte kunde, ge mig något att förstå.

Hennes sms efter att vi lagt på var ganska tydlig som verifikation på rådande status efter samtalet;

– Förmiddagen flörtar och skickar hjärtemojs och nu hoppas att hörs igen? Är det inte för snabb ändring utan större anledning? Hoppas att du får en fin kväll! ✨

När jag tänker tillbaka är det svårt att förstå.

Kvällen innan hade vi suttit på en filt vid vattnet. Hon hade föreslagit middag hemma hos mig. Dagen efter planerade vi slottsweekend. På morgonen skickade vi hjärtan till varandra på årsdagen av vår förlovning.

Det kan mycket väl ha varit en av världens enda mäklarannonser som på bara ett par timmar tog en fantastisk date dagen innan, till en inställd date kommande helg, till förmån för ett ”vi hörs”. På en årsdag.