Skör Spontan Lycka

Det svåra var inte att hon kom tillbaka. Det var att inte veta hur länge hon skulle vara kvar…

’- 8:e Juli 2023 –

En av alla dom gånger jag minns så tydligt. Jag hade kunnat säga ”utan att veta varför”. Men så var det inte. För jag vet.

Jag vet även att hon sa ”vi hade ändå inte så många fina stunder”. Men det får stå för henne. Om hon sa det för att försöka minimera sin förlust inför sig själv, eller om hon spelade teater när vi sågs. Det vet jag inte.

Men för mig. Jag vet. Och i de fall jag blandar ihop saker ibland. Så är det för att det var förbannat många fina stunder. En ström av ren magi stundtals.

Jag minns det runda gröna bordet. Det lite grövre gruset. Tvättat grus. Jag minns hur hon stod i kön när jag gick till toaletten. Jag minns hur hon ropade till mig om jag tyckte chips eller oliver. Jag minns mängderna av doftande Lavender.

Och mest av allt minns jag hennes sfär. Hennes uppsatta hår. Den blå klänningen med röda små fyrkanter. Känslan av att få träffa henne igen. Den som blev extra kraftig eftersom hon brutit för gott två dagar tidigare.

Vi satt på en servering vid Mariedal. Gräsmattan och kanalen nedanför. Solen rakt på oss. Mitt glas vin på bordet. Hennes öl bredvid. En skål med Halkidiki mellan oss.

På förmiddagen hade hon plötsligt ringt. Hon frågade om jag ville ses. Bara två dagar efter att hennes sms avslutades med att hon lät meddela att hon hade bestämt sig, och inte ville ha någon relation, eller ses något mer.

Jag förstod inte. Men jag blev glad.

Jag snyggade till mig. Köpte rosor som jag tog med.

Kvällen innan, runt 22:45, nyss hemkommen från Borås, hade hon postat om att hon åt middag på en balkong. Inte hennes egen. Tanken på om det var någon sorts date slog mig. Hon hade ju brutit upp 2 dagar innan. En relation som inte fanns. Och nu dagen efter plötsligt ett samtal..

Såna vardagliga saker som man såklart kunde göra på egen hand. Middag med en kompis. Dom blev aldrig omnämnda. Ett enkelt ”jag åt middag med min kompis ”whatever” igår, det var gott och trevligt”. Som att dom inte fanns. Eller att jag inte skulle veta.

Helheten gav en statistisk densitet som bitvis var svår att få någon rätsida på

Nu satt vi i alla fall där. Vi pratade. Drack vin, öl, åt snacks. Tog en paus. Vi hade promenerat mellan kolonilotterna vid Hornsbergs Strand. Som om inget bråk hade existerat. Som om absolut ingenting hade hänt. Som om hon inte sagt hon aldig mer ville ses.

Jag var lycklig. Efter omständigheterna lycklig. För den där känslan fanns där. Inte att det var falskt. Inte att det var påhittat. Utan att det var skört. Som att det kunde tas bort när som helst. Utan förklaring.

Dom där handfull sakerna som snurrade i Loopen och plötsligt kunde bli ett bråk. Vi rörde dom inte. Jag för att inte trasa sönder lyckan av att få sitta där med henne. Och hennes skäl vet jag inte. Kanske dom var desamma. Men det fanns där. Som en förskjutning.

Jag satt där i solen. Med henne mitt emot. Med vin i glaset och en enkel känsla av att allt var bra. Samtidigt som jag visste att det kunde försvinna. När som helst.

Vi började gå hemåt. Hon föreslog plötsligt att vi skulle laga middag tillsammans. Hos mig. Till min stora glädje. Så blev det.

Rosorna hade hon lämnat kvar i bilen. Dom hade börjat sloka av värmen. Men skulle nog komma att överleva.

Vi handlade på vägen. ICA Maxi.

Jag älskade att handla med henne. Vi var totala motsatser. Jag följde recept. Mått. Gjorde listor. Hon kunde få syn på delikatessdisken. småskutta fram som ett barn. Slicka sig om munnen. Få något lystet i ögonen. Köpa på Löjrom och alla möjliga saker.

Hon packade upp jag packade ner. Jag skyndade mig när bandet var tomt. Hon var nära att dra sitt kort. Jag vann.

– Ja men du hade väl inte tänkt köpa alla dom där sakerna? Jag å min sida såg det som en chans att få bjuda henne på middag.

Hon höll i matlagningen. Stekte Röding och Zucchini. Fixade ihop med gigantiska oliver, rödlök, dressing, tomater. En fantastisk gourmettallrik. Hennes konst hon skapade med husgeråd var lika fantastisk som den konst hon skapade med pensel. Ett lika fantastiskt konstverk som hon själv var.

Vi åt på verandan. Sedan gick vi ner till stranden. Jag tog med en filt. Varsin öl. Vi satt i solnedgången och höll om varandra. Kramades. Pussades.

Plötsligt fick hon ovanligt många sms i ett svep. Hon besvarade vissa. Sa det var från ”Anna”, som ville ses och äta middag med henne. Plötsligt hade stämningen ändrat sig. Inte mycket. Bara lite. Som om hon distanserade sig gentemot mig.

Distanseringen hade ingenting med mig att göra. Jag hade inte sagt ett ljud. Hennes påpekande om att det var ”Anna” kom mer som av att hon blev stressad och kände sig tvingad komma med en förklaring.

Jag knallade runt på klipporna och fotograferade. Det hade blivit svårt ligga på filten och kramas när hon vände sig bort med mobilen hel tiden. Men jag sa inget. Frågade inget.

Solen började gå ner. Vi gick hem.

Vi la oss tidigt. Hon skulle åka till Borås igen nästa morgon klockan 05.

Det hade varit en fin dag. Ingenting märkvärdigt egentligen. Men ändå. Och jag minns den. Jag hade kunnat säga ”utan att veta varför”. Men så var det inte. För jag visste. Jag visste svaret på vad som gjorde dagen speciell. Svaret var enkelt.

Det var hon.

Som hon gjort varenda gång vi sågs sedan larmet plingade till första gången hon körde in på min gårdsplan ett år tidigare.