Det Som Skulle Komma

Det som inte fick någon lösning försvann aldrig. Det bytte bara form…

– December 2025 –

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Till slut försvann hennes röst ur samtalet. Min gjorde det inte.

Loopen fortsatte. Dess existentiella berättigande enkom därför att den saknade en mekanism för resolution. Det var kanske det viktigaste jag missade att förstå då. Eller kanske det viktigaste vi båda missade att förstå.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

– 2:a-5:e Juli 2023 –

Plötsligt kunde hon skicka ett sms som egentligen inte alls kändes relevant i paritet till vad vi senast avhandlat när vi slutade;

– Midsommar minsann hjälpte jag dig…Rosor bad jag att sluta skicka… Tack för de date men du kunde ju skippa de… Hade jag sålt bilen när jag tänkte, hade du inte behövt göra allt det… 15000 för den tiden med bilen kanske ändå rimligt, speciellt med tanke att du fick den. Räcker med ältande och helt ogrundade påstående?

Exakt hur hennes hjälp var relevant eller inte som inflikat just där vet jag inte. För mig lika lite relevant som bilen i sammanhanget. Det kändes mest som bara ännu en paj att kasta. Inkommande paj bemöts! Så jag svarade givetvis;

– Mitt sk “ältande” är pg uteblivna svar. Det du kallar “ogrundade påståenden” är frågor.
– Häll all skitvpå mig och må bra. Du kastar skit på mig…
– Nej
– Som du skriver då och då , fixar du dig och storstad erbjuder det ena och andra , njut
– Ja jag fixar mig. Tar hand om mig själv. Jag ville snygga till eftersom jag bara hörde jag var trasig smutsig o ful jag var på gården. Men inte för kvinnor, Fans bara en i hjärtat Hon sa hon var singel till andra män. Hyser ingen förhoppning nå fram nu heller, och ditt intresse verkar ju uppenbart ha försvunnit. Jag har i alla fall försökt, skickat massor med blommor, gett presenter, en ring, haft dig på omslagsbild och profilbild, tapetserat en vägg med bilder av dig och en med din konst, gett dig nyckel och ”egen handduk”. Allt jag gjort har decimerats till att ”du inte bett om det”. Jag tyckte vi hade trevligt på date eller midsommar, och uppskattade tid tillsammans. Men… att du sa du var singel om någon annan man frågade satte spår, och någonstans kunde du kanske ha tagit upp den dialogen och sagt ”så skulle jag inte säga nu”. Det var det enda jag ville… men inget sades, du ville inte uttala relationen eller släppa in mig i dina sociala medier ens efter 5 månader. Jag kan såklart bara gissa varför du ville hålla mig utanför vilka som likeat eller kommenterat, och vad, under dessa månader. Jag tycker det är tragiskt att allt förvandlades till en skyttegrav. Enda jag ville var kärlek, gemenskap, närhet och tvåsamhet. Och öppet (!) Du har sedan länge inte besvarat ett enda ”saknar dig/tänker på dig”, och förmodligen för att så inte är fallet utan att du gått vidare. Trist. Jag trodde på det du sa om dina känslor, och ville bara du skulle gå från ord till handling. Öppet…
– Du blev öppet singel på samma gång när jag sa att jag vill vila ut mig mellan arbetspass med kyliga sms förra vecka. Allt som du skrev hört flera ggr tidigare och jag svarat tidigare. Ingen ide att hålla på sådär. Ha en fin sommar!
– Jag har inte ”blivit öppet singel för dina arbetspass” utan varit det för att du inte ville uttala relationen. Jag har skickat många varma sms men inte fått tillbaka samma. Tyvärr… Tack detsamma. Synd du inte ville tillbringa den med mig.
– Hört om en ny senaste året… ? Att du inte tröttnar Blev kylig när fick bajskastet. Bara hör hur dålig jag är, hur fel jag uttrycker mig mm
– Jag hör samma sak. Hur dålig jag är. Hur fel allt är. Och att jag frågat om nån ny beror på att du inte uttalat relationen utan säger du är singel om andra män frågar. Aldrig kastat bajs. Mer än när du gjort det. Har ställt frågor. Inte anklagat. Fråga = frågetecken, anklagelse = utropstecken. Två olika saker. Uttalad relation, hade kanske varit bra mot att undra om du har nån ny…

Mitt bajskastande? Nej. det var hon. Inte jag. Som började kasta paj när henne argumentation inte längre fungerade. När jag som hon kallade det ”mosade henne”. Och inkommande paj bemöttes. Men även här blev kärnfrågan orsak och verkan.

Jag var öppet singel. Det var ett av hennes argument. Men jag var ju det för att hon var singel om andra män frågade. Inte för att jag ville vara det. Inte för att jag inte ville vara med henne. Det var inte ett fritt val. Nu försökte hon hålla det emot mig. Konsekvensen av sitt egna beslut.

Med tiden hade hennes klagomål på mig även blivit fler och fler. Det kunde vara nån fläck på ett par jeans. En lös tråd på någon tröja. Eller att jag kliade mig på fel sätt i fel sammanhang. Och när jag kostade på mig själv kom svartsjuka. Vem jag gjorde mig fin för.

Andra klagomål var hur jag drack. Eller rökte. Och ja, visst hade hon rätt på den punkten. Jag drack och rökte för mycket. Men det blev inte mindre när vi bråkade. När hon försvann. Hade konstiga eller helt uteblivna förklaringar. När jag som en följd mådde dåligt. Tvärtom. Det blev mer. Men sa jag det påstod hon att jag påstod det var hennes fel. Tog på sig offerkoftan. Sa hur dålig jag tyckte hon var. Att jag kunde hitta någon bättre.

Absolut. Det var en konsekvens. Men fortfarande en vuxen man med fri vilja. Min ångest, smärta, oro. Jag kunde valt ett annat sätt än att försöka självmedicinera bort den. Dessutom på ett sätt som förvärrade vår kommunikation.

Hon fortsatte smstråden;

– Som sagt ville jag se att vi fungerar men du struntar i det
– Och med dagens läge kan man säga att vi inte fungerar…
– Massa skit hit och dit och enligt dig är jag orsak. Du får tillbaka nyckeln, handduken kan du ge till nästa lyckliga
– Det som inte fungerat är att jag mått skit av att du inte velat revidera vad du säger om andra män frågar om du är singel och ditt nästanmonogam
– Sms relation diskussion är ingen vidare grej heller. Förklarat flera ggr om du inte lyssnar är det så
– Jag har åxå förklarat flera ggr och du lyssnar inte är det så Ville bara du skulle revidera vad du svarar om nån annan man frågar om du är singel
– Vi har olika syn vad betyder att fungera tillsammans
– För mig gemenskap, tvåsamhet, kärlek, tillit, lojalitet, öppenhet, och stå för relationen
– Blivit lite för tjatigt… Jag behöver mer lugn och harmoni. Massa skit när något ogillas

Nej. Jag struntade inte i att hon ville det skulle fungera innan hon uttalade relationen. Så var vi där igen. Som Povel Ramel sjöng – ”Har ni hört den förut? Ja vi har hört den förut!”. Hon hade förbannat rätt i att det hade blivit tjatigt. Jag höll med. Jag tyckte det hade blivit djävla tjatigt. Att hon kallade mina frågor för ältande. Fast samtidigt ältade hon precis lika mycket. Och utan att besvara frågorna.

Lyssnade jag? Läste jag? Ja absolut. Och hon skrev samma sak varje gång. Så jag svarade samma sak varje gång. Jag frågade samma sak varje gång. Hon gav samma ickesvar varje gång.

Min tur att ta upp smskonversationen;

– Jag behöver åxå lugn… enda jag ogillat är vad du skulle säga till andra män… det gjorde allt infekterat. Ja… tjatigt och inget ändrades.
– Jag verkar göra allt hela tiden infekterat
– Aldrig sagt Enda jag sagt är om att du sa du var singel
– Om det inte är det ena är det andra, alltid ngt
– Nej det är faktiskt bara det där med singel och nästanmonogam
– Hört samma sak nu hur många gånger som helst… Och de dumma sms som jag fått bara mitt fel… Synd att du inte vill förstå
– Ja många gånger tjat…pga uteblivna svar – och inget ändrades Synd du inte ville förstå
– Kan sluta tjata då?
– Absolut! Dt är bara att svara på frågan om nästanmonogam,och sluta säga du är singel om andra män frågar så sker det HELT automatiskt i samma sekund Men då vet jag ditt beslut i alla fall
– Fattat att du vet nu!Jag med.Att någon bemöter mig illa i nära relation behöver jag inte ta spm normalt oavsett rosor eller ej
– Att slänga i ansiktet på någon man datear att man säger till andra män man är singel är även det att bemöta illa faktiskt
– Aldrig slängt, du frågade och krävde svar när vi hade inte haft kontakt två månader. Det har jag förklarat flera gånger och det var ett bra dag seda
– Vi har aldrig varit utan någon kontakt i två månader under detta året. Aldrig någonsin. Ljug inte! Det har du förklarat, och jag har påpekat att du NU kunde ha sagt ”om en man frågar NU skulle jag säga jag inte är singel”
– Dröm relation där mannen hela tiden mosar en och säger hur allt ska formuleras och vara… har noll egenvilja
– Dröm relation där kvinnan säger till andra män hon är singel och inte vill ändra uttalandet trots att mannen säger han blir sårad, ledsen, och uppenbart måste hon lärka det blir en källa till bråk. Du tolkar alltid all form av argumentation som ”mosar”. Aldrig sagt hur du ska formulera. Sagt vad jag önskade… stor skillnad
– Flera sms där det står hur man skulle säga….
– Nej… finns däremot flera sms som säger vad jag hade ÖNSKAT du hade sagt. Stor skillnad… och dessutom brydde du dig ju inte alls om vad jag önskade

Symptom eller orsak? Det hela kokade ner till en fråga om ansvar. Att ta ansvaret för vad som var egentliga grundproblemet. Eller försöka lägga över ansvaret på den andre. Det började bli mer och mer tydligt. Inte minst på sättet som vi skulle komma att börja spegla varandra. I början genom att använda identiska formuleringar som inledning på argumenten om orsak och verkan. Senare ingenting annat än direkta konkreta copy/paste. Pingpong.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Det där med speglingar hade för övrigt dykt upp långt innan. Hon hade lagt sig till med några av mina små olater. Bland annat användandet av aposiopesis. Från början en rent teknisk detalj. När jag skrev punkt kom jag ofta åt ”option” på Macen. Den kombinationen gav inte en punkt. Den gav aposiopesis. Så småningom blev det en ”grej”. Jag började göra så medvetet. En stilfråga. Oavsett om min mening egentligen uteslöt någonting eller inte… Varför hon gjorde det vet jag inte…

– Juni 2026 –

Jag kan förstå att det är lätt att tycka vi bara bråkade hela tiden. För ja. Vi bråkade mycket. Jag har aldrig bråkat så mycket i en relation. Definitivt inte om samma sak hela tiden. Hon kände kanske samma sak. Men en avgörande skillnad var att jag inte förstod varför hon inte ville gå mig till mötes i att lösa dom här, då, ganska få sakerna. Hon var ju lika medvten om bråken. Tog lika mycket skada av dom. Uppenbart. Så vad hindrade henne?

Jag kan förstå det är lätt att undra varför jag stod kvar. Och på ett sätt är svaret ganska enkelt. Jag älskade henne. Hur det nu än var med resten. Jag stod kvar trots, vad berättelsen framtida kommer att visa, hur hon sårade mig. Upprepat. Svek. Lögner. Andra män. Otacksamhet. Ibland det jag upplevde som utstuderad elakhet. Skapad för att såra.

Jag hade nog stått kvar mycket längre. Om jag fått bestämma. Stått ut med mycket mer. Av kärlek.

Faktum är att jag hade kunnat stå ut med mycket från den kvinnan. Stå ut med mycket utom avsaknaden av det där för mig absolut fundamentala. Ett uttalat ”det är vi – vi älskar varandra”. Även från hennes sida. För hon var en udda fågel. Minst sagt. Och udda fåglar behöver utrymme. Jag hade varit beredd ge henne nästan hur mycket utrymme som helst. Förbehållslös kärlek.

Är det förbehållslös kärlek om mn är bered på det mesta. Under förutsättning att det finn en uttalad relation?

Oavsett;

Hade hon bara givit mig den brödsmulan. Att det verkligen var vi. Hade jag lutat mig tillbaka på det. Med ett enda ”kärlek förlåter och förstår” som motivering till köpa nästan vad som helst.

Men vi bråkade inte bara. Tvärtom. Det var därför allting blev så märkligt. Mellan varven fungerade vi. Kanske mer än dom flesta andra par.

Vi reste tillsammans. Vi skrattade. Vi lagade mat. Vi sov tillsammans. Vi planerade framtiden. Vi saknade varandra. Vi skickade hjärtan.Vi gick långa promenader. Höll varandra i handen.

När jag åkte eller släppte av henne vinkade vi av varandra. Hon vände sig inte en gång. Inte två. Ibland tre. Fyra. Eller fem. Så där som man bara gör om man faktiskt älskar någon. Faktiskt uppskattat kvällen eller dagen. Sörjer att den är över.

Hon gav mig fina presenter. Stort som smått. Jag gav henne presenter. Stort som smått. Jag stöttade hennes konstutövande på olika sätt. Praktiskt. Ekonomiskt. Kallade in väntjänster för att hjälpa.

Jag skickade henne blommor för en mindre förmögenhet. Inte en bukett efter bråk. Inte en bukett när det fungerade. Inte ibland. Blomsterkontots utdrag skulle när det summerades i Excel slutet av 2025 visa sexsiffrigt. Och första siffran var inte en etta. Såpass att floristen sparade mig i sin telefonbok och jag blev VIP.

Ibland la hon upp en bild på blommorna, på Facebook, och tackade. Dock aldrig med mitt namn utsatt. Ibland la hon upp en bild och förbannade att hon fått dom. Pga fel färg. Ibland la hon upp en bild och hånade. hånade för anledningar som var konsekvenser av hennes egna beslut. Ibland sa hennes sms efter blommor bara ett ord – tack. Ibland bara ett ord – ”Varför?”. Ibland bara ett hjärta.

Vi gick på bio. Satt tätt omslingrade. Vi hade myskvällar i hennes soffa. Ostbricka. Te. En fånig film. Pussar. Kramar. Vi besökte utställningar. Vi åt oss genom Stockholms restauranger. Jag bjöd henne på lyxkryssningar. Inte en. Två. Sexsiffriga.Varav en dessvärre föll bort för att jag ställde en enkel fråga innan resan.

Vi pratade om sådant människor pratar om när de vill vara tillsammans. I långa perioder levde vi nästan som om problemet inte existerade. Men det gjorde det. Problemet var kvar. Det låg bara periodvis tyst i bakgrunden. Som en glöd som aldrig riktigt slocknade. Och förr eller senare hände alltid någonting.

En formulering. En situation. En ny händelse. Någonting som ledde tillbaka till samma plats. Samma argument. Samma frågor. Samma svar. Samma låsning.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Sedan lugnade det sig igen. Några dagar. Några veckor. Ibland längre. Vi var tillbaka med varandra. Och under en period kunde det nästan kännas som om allting faktiskt fungerade. Men loopen låg kvar. Och när den väl dök upp igen var den sällan oförändrad. Den hade vuxit.

På sikt skulle bråken skapa nya sår. Nya besvikelser. Nya svek. Nya saker att läggas ovanpå de gamla. Till slut handlade det inte längre bara om det som skapat loopen från början. Nu fanns det nya lager. Nya konflikter. Nya oförrätter. Nya anklagelser. Nya försvar. Nya svek. Nya sår. Loopen åt sig själv större.

Men så kokade det ner till ansvarsfrågan. Då blev resultatet detsamma. Igen.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Först handlade det om att få relationen att fungera. Sedan handlade det om varför den inte fungerade. Sedan handlade det om vem som bar ansvaret för att den inte fungerade. Och där, i frågan om vem som bar ansvaret för att det inte fungerade, kom samma handfull saker upp igen. Samma handfull saker som var loopen själva fundament. Hennes ”jag är singel om andra män frågar” som förblev kvar. Hennes nästanmonogam.

Så småningom kom nästa steg. Hon ville göra slut. Eller snarare bryta kontakten. För vi var ju fortfarande inte tillsammans. Hon hade inte reviderat att hon var singel om andra män frågade.

Göra slut på en relation. Det hade hon naturligtvis all rätt till. Även om den inte fanns. För att hon inte ville uttala den. Men människor får lämna relationer. Människor får ändra sig. Människor får ge upp. Problemet var att även uppbrottet hamnade inne i samma loop.

För argumenten var desamma. Orsakerna var desamma. Positionerna var desamma.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Skillnaden var bara att syftet hade förändrats. Nu handlade det inte längre om att få relationen att fungera. Nu handlade det om varför den inte gjorde det. Och framför allt – varför hon därför ville avsluta den. Men även där stod vi kvar på samma plats. Jag ville fortfarande ange orsaken. Hon ville fortfarande ange symptomen.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Uppbrottet kunde vara ett faktum. Det kunde bli tyst. Några timmar. Några dagar. Några veckor. Sedan skickade alltid någon av oss ett sms. Eller mail. Alltid samma innehåll. Någon av oss saknade den andra. Sörjde att relationen tagit slut. Och påpekade i samma andetag anledningen. Där anledningen var en del i loopen. Så startade den om. Ännu en gång.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Men själva loopen förändrades aldrig. Inte som koncept. Och ju längre tiden gick desto mer började allting kretsa kring själva konflikten. I takt med att den växte. Blev infekterad.

Det som från början varit några få frågor blev med tiden ett berg av sår.

Saker hon gjort. Saker jag gjort. Saker jag gjort på grund av sakerna hon hade gjort. Till slut gick det nästan att spåra varje nytt bråk tillbaka till något tidigare bråk. Som grenar från samma träd. Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Loopen fortsatte. Sedan blev bråken större. Betydligt större. För nu fanns det inte längre bara en konflikt. Nu fanns konflikterna som konflikterna hade skapat. Nya lager. Nya sår. Nya reaktioner. Nya motreaktioner.

”Du gjorde så.”
”Ja, men bara därför att du gjorde så.”

”Du sa det där.”
”Ja, men bara därför att du först sa det här.”

Loopen skulle komma att fyllas på. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Till slut fick någonting henne att avsluta. Med ett kort sms. Den direkta kommunikationen dog. Sms. Mail. Samtal. Allt det som människor normalt använder för att lösa sina konflikter.

Det borde ha varit slutet. Det var det inte. För grundproblemet fanns fortfarande kvar.

Vi skulle komma att stänga dom direkta kommunikationsvägarna. Men vi hade aldrig löst det som kommunicerats genom dem. Och där någonstans tog historien ännu en märklig vändning. Inte därför att konflikten försvann. Utan därför att den överlevde. Bytte form.Bytte arena. Bytte språk. Men aldrig riktigt upphörde.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Jag på grund av min kärlek till henne. Om jag förlorade en så stor kärlek var jag inte på några villkor beredd att göra det med mindre än att ansvarsfrågan var löst. Det skapade en princip. Ansvarsfrågan skulle lösas. Punkt. Om det skulle bli mellan oss. Mellan fyra ögon. Eller inte. Det lämnade jag upp till henne. Men för mig blev det en absolut kärnfråga. Det hade kommit upp tidigare. Då kallade hon det ”hot”.

Vilka hennes skäl till det slutliga beslutet var det vet jag faktiskt inte. Jag vill ibland tro att det fanns en stor del kärlek. Och förutom det bråken skapade – att kärleken kanske var mindre än rädslan för resultatet av att skrapa på dom saker som låg till grund för det absoluta fundamentet i loopen. Det var två snarliknande skäl. Men helt olika vinklar.

Det är därför resten av berättelsen skulle komma ut som den gör. Inte därför att vi aldrig hade det bra. Tvärtom. Vi hade det ofta bra. Kanske för bra. Tillräckligt bra för att fortsätta. Tillräckligt bra för att hoppas. Tillräckligt bra för att börja om. Om och om igen. Samtidigt som loopen låg kvar där under ytan. Väntande. Oförändrad. Olöst.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Till slut bröt hon. På riktigt. Relation. Sms. Mail. Samtal. Kontakt. Allt försvann.

Jag gjorde till slut samma sak. Inte därför att jag ansåg att frågan var löst. Utan därför att den direkta vägen dit inte längre fanns.

Men loopen var fortfarande kvar. Ansvarsfrågan var fortfarande kvar. Orsak och verkan var fortfarande kvar. Och om det fanns en sak jag inte var beredd att göra så var det att ge upp mitt livs kärlek på fel premisser.

Om den skulle gå förlorad skulle det åtminstone ske på rätt grund. På sanningen. Så jag började skriva. Först för att förstå. Sedan för att minnas. Sedan för att reda ut vad som egentligen hade hänt.

Jag trodde nog att det var slutet på loopen. Att den till slut skulle stanna där. Men så blev det inte. Tvärtom.

När jag idag ser tillbaka framstår det nästan som absurt. Hur en konflikt som från början innehöll endast ett fåtal skitsaker och borde varit så förbannat lätt att lösa förblev olöst. Hur en konflikt som borde ha dött så många gånger lyckades överleva relationen. Men även överleva uppbrottet. Överleva tystnaden. Och på något märkligt sätt fortsätta existera långt efter att allt annat hade försvunnit.

Som om den fått ett eget liv.

Som om det som till så stora delar var någonting magiskt och unikt var det enda det lämnade efter sig.

Kanske hade hon förväntat sig att jag skulle höra av mig efter hennes sista sms. Hennes avslutande. Jag vet inte. Förväntade jag mig att hon skulle höra av sig? Igen. Som vanligt.

Kanske.

Kanske satt vi båda och funderade på varför den andre inte hörde av sig. Som vanligt.

Eller så hade hon träffat nån ny.

Jag vet inte.

Men allt det där var saker jag inte hade en aning om Juli 2023. Hur skulle jag? Jag såg bara mekaniken bakom Loopen. Jag förstod aldrig vad den skulle leda till.