Inte om. Utan när…

– 6:e – 7:e Juni –

Första morgonen i radhuset.

Vi var trötta. Men jag var glad. Det var långt ifrån gården som hus bestraktat. Men funktionellt. Och framför allt nära Henne.

På morgonen åkte vi med småsaker till förvaringen. Hon hjälpte mig. Jag skulle köra hem henne.

Fick en utskällning på Kungsholmen för hur jag körde i rondellen. Sedan för mitt filbyte. Sådär ganska obegripligt. Jag försökte att bara lågmält avfärda det men hon verkade vilja göra det till en diskussion. Lära mig rondellkörning. I synnerhet med släp.

Jag försökte fortfarande avfärda det. Med ett enkelt ”viist sure fine whatever”.

Det var som att jag lämnades två alternativ. Erkänna hon hade rätt. Att jag gjort fel. Att jag hade fel. Eller bli tvingad till diskussion. Jag försökte göra diskussionen så lågmäld som möjligt. Sa att hon absolut hade rätt på teknikalitet. Men – detta var Stockholmstrafik. Där gällde lite andra premisser. Med tillägg – jag var tämligen säker på att jag visste hur stockholmstrafiken fungerade. Eller snarare inte fungerade. Jag hade kört bil i min hemstad i nästan 40 år. Hon i 2.

Jag gillade hennes sätt att köra. Om hon inte gillade mitt hade jag en enkel lösning. Hon kunde få köra.

Jag lämnade henne utanför hennes port. Åkte och lämnade envägssläpet. Och begav mig för att köpa nät så jag kunde näta in verandan åt vildkatten.

Vi hade ganska tunn smskonversation till förmån för telefonsamtal senare. Bra samtal. Det gav mig någon sorts hopp om att det minskade avståndet skulle resultera i mer umgänge och mindre trams. Våra enda sms var iprincip att någon skickade ett hjärta spontant. Son den andra besvarade med ett hjärta. Tämligen omgående.

Jag lämnade envägssläpet. Gjorde lite fler ärenden. Det blev tidigt sängående för dagen efter skulle jag lämna hyrbilen 0700. I Norrköping. Sedan åka med min egen bil hela vägen till gården. Lämna min cab till nya ägaren. Få betalt. Ta med mig lite av dom sista krukväxterna. Och åka hela vägen hem igen. Med en bil med dålig koppling. Det var bara att hålla tummarna.

– 7:e Juni –

0500 rullade jag mot Norrköping. Kärleken skulle åka till Borås. Nytt bemanningsuppdrag. Vi hade smskontakt. Hyrbilen stod ju i hennes namn. Så jag informerade om att ”allt var ok”.

– Bilen lämnad. Tankad. Allt verkade ok. Håll tummarna för cay nu
– Håller tummarna för lyckad resa på alla plan 
– 🙏🏻
– Hur fungerar audin? 
– Bra. Men man känner mer i pedalen än innan vi körde Bääsare
– Hoppas på bästa o kör mjukt
– Rekond o sälja …

Jag älskade den bilen. Och den hade affektionsvärde för mig eftersom det varit hennes som hon givit till mig. Men jag insåg att det trots allt skulle kosta mer än bilen om kopplingen rasade totalt.

På nåt sätt kokade diskussionen ner till pengar. Det var jag som tog upp det. När försäljning kom på tal. Sälja innan den rasade. Även om det från början uttryckligen var en gåva från henne så kände jag väl någonstans att hon skulle ha pengarna. Å andra sidan hade jag redan lagt 20000. Ny dragkrok. Fjädringen. Men det var inte viktigt egentligen. Hur hon kände var viktigast.

– Sen är frågan hur man ska dela det man får… men det löser sig nog 🙂
– Ja, det måste vi komma överens . Behöver försöka få ut rätt mycket… 😐
– 20 lagt bara på en månad nu 😥
– Och jag inte fått ut av den ngt, dock köpt och lagt ut en hel del innan…Vi får försöka dela rimligt, så vi bägge är nöjada. Viktigt att sälja på en gång
– Funderar på om reparation blir billigare än förlusten… måste ju köpa nåt annat åxå
– Kan vara så, trist att det blev på mitt namn

I hennes namn. Ja den hade stått kvar på henne. Men det gick tolka hennes mening som att jag inte skulle ha skött någonting som stod i hennes namn. Som om jag skulle ha lurat henne. inte tagit ansvar. Jag förstod inte…

Helheten kändes ganska kall och steril. Mer affärsmässig än känsomässig. Som att hon ville forcera. Terminera någonting administrativt.

Jag skrev till henne senare:

– Cab Såld
– Toppen! Kör försiktigt hemåt nu! 
– Är du nöjd med 3500 för utlägg – mat/resa/etc, samt försäkringen? Så jag inte får surt efteråt 
– Det blir bra. Kör fint och hoppas att bilen mår gott

Jag swishade henne omedelbart. För utlägg. Lite mat hon köpt när vi packade. Hennes sista tågbiljett till gården som hon la ut. Bilförsäkringen hon fått papper om. Jag började rulla mot Stockholm. Det skulle bli en sen kväll.

17:22 kom hennes sms:

– Har glömt hem laddaren…

Jag fattade det var till mobilen.

– Nä? Var?
– Hemma. Tog inte med mig.

Hon satt på tåget till Borås. Skulle först Stockholm-Göteborg. Byta tåg. Det framgick hon hade ”allt” i mobilen. Tågbiljetter. Uppgifter om sitt boende i Borås. Uppgifter om jobbet. Precis allt. Hon skulle vara framme i Göteborg 20:10. Dvs allting stängt.

Några frågor uppstod; Exakt vilken modell på mobil hade hon. Exakt när kom hon fram. Exakt hur lång tid hade hon på sig vid tågbytet?

First call – kompis i Borås. Hon kunde absolut ha gått och köpt en och sedan lämnat till Kärleken när hon kom fram. Men hade åkt till Sweden Rock.

Vad är öppet på Centralen 20:10? Pressbyrån? Ringde dom och kollade. Vad finns rimligt nära centralen som säljer elektronik? Kjell & Co? Jag ringde runt. Hittade en butik. Någon som verkade rimligt ansvarig. Eller i alla fall hjälpsam. Laddaren fanns. Kjell stängde 1900. Jag förklarade läget. Han lade den i ett kuvert. Skrev hennes namn. Skulle lämna kuvertet på Pressbyrån. Swishade pengar för laddaren. Lite extra för besväret.

Under tiden hade jag skickat henne sms. kort meddelat att ”laddare kommer finnas att hämta i Gtbrg”. Jag ville lugna henne asap.

– Hur fixade du det? 
– Genom att vara jag 🤣🤣
– ❤️

Jag ringde henne. Sa att det fanns ett kuvert. Med hennes namn. En laddare.

Det blev ett sådant där ögonblick. Ett tyst hur gjorde du det där? Mellan raderna. Plötsligt skulle hon swisha för laddaren. ”När hon fått mer ström i telefonen”. Som om det var panik med några hundringar. Hennes tack räckte. Så småningom skickade hon i alla fall pengarna. Jag skickade genast tillbaka dom.

– Vad var det nu? Varför swishade du?
– Jag bjöd på den. Hjälpa en kvinna i i nöd 
– Varför de ? Inte du som glömde. Tack 🙏😘
– Ville vara snäll
– Det var verkligen för stor hjälp, här i närheten finns inget

Det var verkligen inget problem. Själva tillvägagångssättet var standardmall 1A. I ryggmärgen från ett liv av att turnera. I en tid innan internet. Innan smarta telefoner. I en tid med ”tjock katalog i en telefonkiosk” var enda alternativet. Inte om nåt hände utan när det hände. För en gemensam faktor mellan alla turneer i hela världshistorien är faktiskt ”vad kommer gå åt helvete och när?”. Inte ”om”…

Det blev en sport att lösa problem. Ibland roliga berättelser som bonus.

I detta fall var drivkraften kärlek. Omtanke. Välvilja. Vilja att avlasta någon jag älskade.

Jag började fundera på den där turnépremissen. På turné var frågan sällan om något skulle gå åt helvete. Utan när.

Märkligt nog hade vår relation börjat kännas likadan.

Hon kom fram. Hon hade ström. Första natten var på hotell. Jag hade kommit hem. Min nya granne kom ut. Ropade sitt namn. Frågade om jag ville ha en öl. Vi satte oss på en bänk och pratade i solnedgången. Klockan var 22.

Något senare, runt 23, skickade hon sms och undrade om ”vi slutat festa”.

Vi önskade varandra god natt. Båda skickade hjärtan.