När samtalet uteblev återstod berättelsen

Etikett: Saknad

Ensam Om Sorgen

Ibland är inte den största ensamheten att bli lämnad. Utan att vara ensam om sorgen…

– Juni 2026 –

Jag tror inte att hon hade gråtit sedan hon gjorde slut. Inte över mig i alla fall.

För om hon hade gjort det, om sorgen hade funnits där på riktigt och rivit i henne på nätterna, då hade hon inte gjort slut på det sättet hon gjorde. Då hade hon försökt lösa problemen i stället för att försöka få dem att försvinna genom att lägga locket på, kapa alla band och hoppas att tystnaden till slut skulle göra samma arbete som ansvar, samtal och sanning.

Men om hon faktiskt hade gråtit, och på grund av mig, då hade det varit en annan sak. Om det var mina konkreta handlingar som hade orsakat hennes tårar. Mina ord. Mina beslut. Någonting jag gjort för att medvetet såra henne.

Vilken sorts man hade jag då varit? Inte en bra. Inte den man jag trodde att jag var, och definitivt inte den man jag ville vara.

Jag tror att jag förstod att hon en gång kommit till mig därför att hon såg att jag inte var en man som bara ville knulla. Att jag inte skulle svika henne. Att hon någonstans, bakom alla försvar och all vaksamhet, faktiskt litade på mig. Jag vill fortfarande tro det.

Tro att hon såg någonting hos mig. De där egenskaperna som människor nära mig hade påpekat under många år, men som jag själv aldrig riktigt lyckats sätta fingret på eller förstå vad de egentligen bestod av.

Men jag tror att hon såg någonting under alla våra långa nattsamtal. Någonting som fick henne att hoppas. Någonting som fick henne att tro. Kanske såg hon en man som kunde stå kvar när andra gått.

Någon som kunde lyssna utan att omedelbart kräva betalning i kropp, underkastelse eller tacksamhet. Någon som fortfarande trodde att det fanns någonting nästan heligt i att två människor kunde prata sig fram till varandra genom en mörk natt.

Det är därför de första kapitlen heter Tro. Hon ville träffa en man som inte bara ville tömma kuken, utan som ville prata med henne och kunde vara nöjd med att hålla om henne. Och det var jag.

Annars hade hon kanske inte kommit ensam till ett öde hus i skogen. Inte låtit mig sova i samma rum, i samma säng, när träden stod svarta utanför fönstren och det enda som egentligen skyddade henne var hennes egen bedömning av vem jag var.

Eller så brukade hon göra så. Agera omdömeslöst och lämna säkerheten åt slumpen. Vad visste jag egentligen?

Hennes date med sitt ex, mannen som efter relationen enligt hennes egen berättelse hade försökt våldta henne, talade inte direkt för någon felfri riskbedömning.

Att hon trots det hade fortsatt kontakt med honom, och dessutom gick på date med honom, visade faktiskt allt annat än gott omdöme.

Men tanken fanns ändå där. Hur mycket hon än hade sårat mig och hur illa hon än hade behandlat mig var jag förbannat obekväm med tanken på att själv orsaka henne tårar.

Det handlade om mina känslor för henne, men också om någonting djupare. Någon sorts gräns för vem jag fick bli, även när jag var förbannad, förnedrad och sönderslagen inuti. Det var inte den sortens man jag var. Eller ville vara.

Skitsamma. Det var säkert bara en fånig tanke sprungen ur den jag är och den jag fortfarande envisades med att tro att hon var. Jag hade säkert fel.

Det var klart som fan att hon inte skulle gråta över mig. För om hon hade gjort det skulle det betyda att hon hade velat ha mig, och då hade hon gjort någonting åt det för länge sedan.

Då hade hon inte bytt nummer på krogen på fyllan och sedan gått på date med fanskapet. Hon hade inte under två års tid sagt att hon var singel om andra män frågade, trots att hon måste ha förstått hur det sårade mig och skapade osäkerhet. Trots att hon såg hur hennes agerande långsamt skapade en version av mig som hon uppenbart inte tyckte om.

En man som frågade, reagerade, tvivlade och till slut blev den verkan hon sedan använde som förklaring, medan hennes egen orsak stod kvar i mörkret och spelade vara oskyldig.

Det var hennes eget agerande som skapade bråken som till slut fick allting att kantra totalt. Ändå blev det jag som stod där med ansvaret för vraket, som om jag både hade byggt båten, borrat hålet och framkallat stormen. Hon pekade på vattnet i skrovet och sa att det var beviset på att vi inte fungerade. Jag fortsatte peka på hålet.

Där någonstans blev kärleken en rättegång där orsaken aldrig kallades som vittne.

Jag fanns där. Jag hade stått kvar. Jag försökte skänka glädje och jag försökte skänka lycka, även när jag själv fick allt mindre tillbaka att bära mig på. Jag gjorde det under väldigt lång tid, i synnerhet sett till vad jag själv blev utsatt för. Och hade det funnits tårar efteråt, då hade hon kunnat välja ett annat sätt.

Men jag var säker på att de inte fanns. Hon var högst troligt tillfreds och nöjd med sina beslut. Nu kunde hon byta nummer. Hon kunde gå på date. Hon kunde göra allt det där utan att behöva smyga, mörka, ljuga, undanhålla eller bli ifrågasatt. Utan att behöva släcka lamporna och ljuga om att hon inte alls hade besök.

Jag gissade att hon tog väl till vara på alla de chanserna. Att hon levde det liv hon tydligen hade velat ha, befriad från mina frågor och från den där förbannade stolen av fakta som jag envisades med att låta stå kvar mitt i rummet.

Nu kunde ingen längre fråga varför den stod där. Ingen behövde snubbla över den. Hon kunde släcka ljuset och kalla rummet tomt.

Inte alls grät.

Jag var troligtvis ganska ensam om att trots allt bära på en sorg. Ganska ensam om självrannsakan. Ganska ensam om att om och om igen fundera på om jag hade kunnat göra någonting annorlunda, och i så fall vad.

Jag sökte efter min skuld nästan lika ihärdigt som hon verkade söka efter min, med den lilla skillnaden att jag faktiskt hade varit beredd att behålla det jag fann.

Ungefär som jag troligtvis var ganska ensam om att ha varit monogam.

Jag vet inte…

Du Känner Mest Och Vet Bäst

Vissa meddelanden innehåller mer än orden som står skrivna…

– 26:e Juni 2024 –

Jag satt på Söder och väntade på att få tillbaka bilen efter byte av vindrutan.

En sådan där märklig mellan-tid. För kort för att åka hem.För lång för att bara stå och vänta. Jag tog ett glas vin. Åt lunch.

Det hade hunnit bli sen eftermiddag.

Och eftersom det gått så lång tid i total tystnad från henne hade jag mer eller mindre slutat vänta mig något alls.

Så plötsligt hörde jag hennes sms-signal. Den där personliga, signifikativa tonen.

Och jag hoppade faktiskt till. Bokstavligt. Av förvåning. Det var nästan den kroppsliga reaktionen jag minns först. Som om något man mentalt stängt av plötsligt återkom.

Sms:et började:

– Du känner mest och vet bäst….

Bara den inledningen var så typiskt henne.

Gåtfull. Nästan poetisk. Som om hon öppnade från sidan istället för rakt fram.

Jag läste vidare. Och det som gick att utläsa var ganska tydligt. Hon hade tänkt på mig. Saknat mig. Och, kanske mest oväntat av allt, skrev att hon älskade mig.

Ord som användes sparsamt av henne. Så när de kom vägde de.

Jag svarade att jag tänkt på henne. Saknat henne. Älskade henne. För evigt. Vilket var sant. Och där någonstans stod det. Det bestämdes inget.

Ingen dramatisk försoning ännu en gång. Ingen plan. Ingen resolution. Bara ett konstaterande, nästan, att känslor fanns på båda håll.

Det var just därför sms:et betydde så mycket. För efter veckor av tystnad kom det inte som argument. Inte som försvar. Inte som anklagelse. Utan som något mjukare. Nästan ett livstecken från under allt det där.

Det märkliga var att så lite egentligen sades. Och ändå öppnade det mycket. För i en relation där så mycket handlat om motsägelser kunde ibland just små klara utsagor väga mest.

Jag älskar dig. Jag saknar dig. Tre ord jag nästan glömt hur det kändes att få.

Och där, på Söder med ett glas vin medan bilen stod på verkstad, satt jag plötsligt och läste något jag nästan inte längre trodde skulle komma.

Det var ingen upplösning. Men det var ett brott i tystnaden.

Och ibland är det mycket.

Jag intog samma inställning som vanligt när hon efter lång frånvaro ännu en gång hörde av sig.

Tog emot henne. Förbehållslöst. Öppna armar. Med kärlek och tacksamhet. Som jag gjort alla dom andra gångerna.

Som jag troligtvis skulle komma att göra för evigt.

Oavsett allt annat.

Sevärdheter

Det är märkligt hur långt man kan resa utan att komma närmare…

– 23:a – 29:e Maj 2023 –

Kärleken var i Italien. Jag var på gården.

Hon skickade bilder från platser jag aldrig varit på. Kyrkor. Små gränder. Torg. Sol. Människor. Ett annat liv än mitt eget. Själv stod jag mitt i kartonger.

Får. Flytt. Förvaring. Radhus. Vildkatt.

Vi skrev till varandra varje dag.

Men vilka rader som handlade om vad. Det kunde ibland vara knivigt att reda ut. Även om man satt mitt i konverationen. Påståenden. Frågor. Svar. Eller uteblivna svar. Beskyllningar. Konstateranden.

Det märkliga var att samtalen egentligen handlade om tre helt olika saker samtidigt.

Den första tråden handlade om flytten.

Hon frågade hur det gick. Om fåren. Om packningen. Om huset. Hon erbjöd sig till och med att hjälpa till när hon kom hem. Frågade om det fanns något hon kunde göra. Det var svårt att få ihop med bilden av någon som höll på att lämna. Så fanns även ämnet om hur jag skulle komma att agera när jag väl var hemma i stan igen. Annat socialt nätverk. Tillgång till samma stad hon bodde i. Som hon upprepat under vår tid tillsammans varit ute och festat i. Eller försvunnit. Med kompisar utan namn. Med mannen som försvann. En stad som i grund och botten som sfär faktiskt var mycket mer min än hennes hemma plan. Hon hade haft 2 år där. Jag hade haft en livstid. Minus 3 år på gården. Det hade varit min hemstad längre än hennes livstid. Det gick inte att undvika att det på sina ställen lyste igenom svartsjuka i hennes frågor och påståenden.

–

– Go’morgon!  Hoppas att väl med dig. Landade igår kväll och allt är väl, solen skiner och dags för första museet.  
– God morgon. Trevligt du har det bra. Jag säljer saker, köpt kartonger, ska lämna fiskarna i akvariebutiken. Packar… bokat transport för Fåren, släp till flytten. Trött men ok… Kul höra från dig!
– Idag Vatikan. Hur är det med dig? 
– Inte så bra men det kommer bli. Hoppas du har fint 
– Ja, gått och gått… Vad gör du? Varför inte så bra? Stör jag dig? 
– Nej du stör självklart inte
– Varför är det inte bra med dig? 
– Tungt med djuren… och ledsen över det vi inte ska prata om… Fåren flyttar 3e, jag och katterna 6e
– Behöver du hjälp med något? 
– Ja…
– Jag kan hjälpa med ngt när jag kommer hem, om du vill självklart .Blir jättesnabb flytt för dig. Ska inte hålla på och störa dig? 
– Kommer landa på fötterna. Jag har tagit tag i situationen och ändrar mitt liv radikalt nu. Du stör inte… du är i mitt hjärta även om du säger du är singel. Självklart ledsen att nån jag älskar säger hon är singel till andra män, men jag når inte fram i den sorgen
– Till vem jag säger? Ingen frågar, ta det lugnt. Det är bara du som frågar 
– Du sa om andra män fråga du säger du är singel. Vi satt på trappan när du sa
– Du frågade, vad ska jag säga. Har inga andra män… 
– Du var ärlig i alla fall. Kanske hade velat höra du sagt annat
– Absolut
– Att jag hade velat höra att du säger till andra nej jag är i relation med någon man älskar och är inte intresserad det är så klart en annan sak
– Ingen frågar förutom dig
– Om du är singel eller vad du svarar om någon annan frågar om du är det?

–

– Är på väg till Florence. Hoppas att du har en fin dag 🌞

Hon bifogade en selfie.

– Missar ju det mesta eftersom jag är blockad från dina media. Men med såna bilder är det nog populärt. Ha fin dag
– Förlåt att jag skickade till dig om du känner så
– Nej jag älskade den! Otroligt vacker! Jag friade till den vackra kvinnan om du kommer ihåg. Efter en månad. För jag såg henne… (som väsen)
– Bara en enkel selfi men tack
– Vackraste jag sett
– Snäll du är 😘
– Känner hur? Att jag av nån anledning inte får ta del av vad andra kommenterar? Ja det känns konstigt. Glad jag fick bild dock!
– Ingen kommentarer ngt. Jag kan skicka till dig bilder på byggnader och mina syskon som jag har postat
– Det är bild från idag spm jag har inte ens postat, kanske gör det senare
– Det vet jag ju inte och av nån anledning får jag inte se det heller
– Så du var först som såg bolden
– Ja. Tack! Men jag hålla utanför vad andra män kommenterar och vilka som gör det.
– Vad pratar du om , en gammal släkt skrev att han varit i Vatikan länge sedan
– Vet ju inte eftersom jag är utestängd. Kan bara spekulera i varför jag inte får se det. Hoppas fin dag! 🌼🌷☀️
– Tack! Ha en fin dag du med! 🌞🌷✨
– Hoppas ändå du förstår hur jag i hjärtat känner över att vara utestängd, att ha varit hemlig för andra, och hur det påverkat mig. Du gjorde ju slut pga att du trodde jag stängt dig ute… på Facebook. 25/10
– Verkar att fb skapar missförstånd och osams , ingen bra grej
– Öppenhet har en tendens motverka missförstånd…
– Det finns inget konstigt,  jag ser inte heller vad du skriver eller kommentarer 
– Så hade det inte varit om inte du stänt av vad JAG kunde se… du blockade MIG
– Pga bråk
– Det var inte bråk. Det var raka enkla frågor. Tex ”vad har du för relation till den där mannen som just kommenterade med ett hjärta på din nya profilbild”.
– Ha en fin kväll!

–

Den andra tråden handlade om Italien

Hon skickade bilder. Berättade. I väldigt korta ordalag. Vad hon gjorde. Var hon befann sig. Hur varmt det var. Hur fint det var. Ibland kändes det nästan som om hon ville att jag skulle vara där. Ibland som om hon ville visa att hon var där utan mig. Jag visste inte vilket. Kanske för att hon skickade bilder på sig själv långt efter att hon lagt upp dom och låtit andra män se eller kommentera i sociala medie. Jag kände det hade varit en fin gest för relationen om hon först velat skicka sina selfies till mig. Inte lägga upp till andra män att gilla. Kanske kunde hon lagt upp bilder på allmänna sevärdheter till dom andra männen. Skickat sina selfies till mig. Det jag personligen tyckte var den största sevärdheten där och då.

–

– Idag bergpromenad
– Rolig, och snygg, blir nog populär när du postar. Lycka till! Roligt jag åxå får se den!
– Hoppas att det är det minsta problem om den blir populär eller ej. Ville bara säga tänker på dig. Hoppas att allt är väl med dig och djuren 
– Djur mår bra tack 🙏🏻 Tänker på dig åxå!

–

– Ha fin semester! Vi kanske kan hålla kontakt i alla fall? Allt det där var ju någonstans ändå ditt val inte mitt jag stod på knä och bad om att få ha relationen med dig att du skulle vilja säga att du var er relation med mig
– Med konstiga funderingar och misstankar
– Inte misstankar men funderingar det är inte samma sak. Funderingar på grund av att jag var hemlig och utestängd
– Har hört många misstankar mm
Du har upplevt det som misstankar. Inget bråka om inte nu längre ❤️
– ❤️ Förlåt att jag skickade bild idag, verkade ge neg påverkan
– Det var absolut inte negativt påverkan jag tyckte om bilden jättevacker kvinna
– Ha en fin kväll✨
– Tack för vacker bild på vacker kvinna
– Ta inte upp teman då
– Jag funderar på det så klart inget konstigt med det. Önskar sol och fin semester. Vi kan kanske höras i framtid när jag är hemma igen 🌸🌸🌺☀️🌹
– Lycka till med packningen 😘❤️


–

Den tredje tråden handlade om oss. Det var den som aldrig blev klar.

Jag pratade om att bygga tillit. Hon pratade om misstankar. Jag pratade om att känna mig utestängd. Hon pratade om att känna sig kontrollerad. Jag försökte förstå hur man kunde vara singel när andra män frågade men samtidigt vilja ha en relation. Jag försökte få henne förstå att det gjorde mig osäker. Hon försökte skyla över med ”ingen frågar” och jag motargumenterade med att det inte handlade om att någon frågade eller inte utan vad hon svarade om någon frågade. Jag försökte förstå vad nästan monogam betydde. Hon undrade varför jag inte kunde släppa det.

–

– Jag kan inte ändra att du är svartsjuk på spöken 
– Inte sant… du kunde ha byggt upp tillit genom att vara öppen. Eller säga ”söker hemlig kk”
– Det är svårt när du hotar och är svartsjuk .Jag söker ingen kk. Inte sökt heller
– Inte hotat och är inte svartsjuk. Jag är utestängd o hemlig. Helt annan sak 
– Lyssna ditt hjärta och magkänsla om du känner att jag är så fel kan jag intevgöra ngt. Jag är som jag är
– Vara utestängd o hemlig gjorde inte mig glad utan trasig
– Du var trasig när jag träffade dig
– Ja ja skyll på mig. Lätt sätt.Men det är inte sanningen bakom varför det inte fungerade. Bra om vi kommer överens om det. Att vi inte fungerade var för att jag var hemlig och sedan blev utestängd.Du gjorde slut 25/10 för du trodde jag stängt dig ute. Inget bråk. Bara fakta så det blir rätt 🙏🏻
– Allt mitt fel, självklart 🙏 Ha en fin kväll💖
– Det har jag inte sagt.Vill bara det ska bli rätt 
– Allt mitt fel, förlåt. Så mycket fel som jag gör
– Det har jag inte sagt. Älskar dig… och vill förstå och accepterar. Försök bara förstå mig? 🙏🏻❤️ Det kan vara nyanserat 🙏🏻🌹

–

– Lite överdrivet? Vilka andra? Ingen frågar… brukar inte gå runt och bertätta. Enda som frågar är du och konstigt om jag säger ngt annat efter februari 
– Jag vet du är singel Det gjorde ont höra. Kan du förstå det?
– Ja
– Då förstår vi varandra och kanske du förstår jag sörjde och ”bråkade” eftersom vi ändå hade nån fin date och jag älskade/ville annat?
– Förstår 
– Du ser! Då är vi överens! Du gjorde slut, stängde ute. Det byggde inte upp min tillit utan tvärtom. Men du hade dina skäl ❤️ Du upplevde svartsjuka etc

–

– Men hoppas du ändå uppskattade blommor. Gjorde vad jag kunde för att visa kärlek trots att du dumpat mig. Tror att du kände mina känslor när vi höll om varandra på trappan den första dateen
– Det gjorde jag då och senare ❤️
– Varför vara så hemlig? Du har ju förstått att de hade sönder mig
– Varför tror och litar du inte på mig? Varför anklagar du varenda manlig like? mm…*- Inte anklagat. Och inte varanda. Frågade om nåt hjärta. Thats it. Poof – kommentarer borta.
– Ska sova nu. Sov gott! ❤

–

– Idag är det pisa dag
– Fint❤️❤️❤️
– När flyttar de? 
– Fåren? 3e 
– ❤️
– Och jag två dagar efter
– Ser du framemot? 
– Ja
– Har du packat klart? 
– Nej långt ifrån 
– Spännande .Vill du ses något? Eller föredrar du inte ses?
– Ses gärna om du vill
– Absolut om du vill.
– Det är som du vill
– Eller  som du vill

–

– Dagens bild när jag blev belyst. Om du önskar avsluta prenumeration skicka sms meddelande på samma nr – STOPNU
– Tack för fin bild. 🙏🏻Jättesnyggt. Blir nog många likes och kommentarer.
– Ja, om det finns fler/många personer som gillar bild på angiven nr.+4673******* kan det finnas många likes och kommentarer 
– Flåt men att bli utestängd har tagit på mig ganska hårt dessvärre . Men jag blev glad åt att få bilden… 🙏🏻🥰
– Tack 🙏 Tänker på dig
– Tänker på dig med 
– Bra eller dåligt? Saknar dig. Tänker du dåliga saker om mig?
 – Nej men många frågor och funderingar

Vi kom ingenstans. Veckan blev märklig på det sättet.

För mitt i alla diskussioner dök det ständigt upp små saker som egentligen inte passade in. Eller så gjorde dom det. Kanske var det centrala i relationen. Om hon bara förklarat och åtgärdat en handfull saker så allt käbbel hade kunnat upphöra.

Ett hjärta. Ett ”saknar dig”. En bild. En fråga om vi skulle ses när hon kom hem. Ett erbjudande om hjälp.

Sms var alltså tre olika trådar. Och två berättelser. Samtidigt.

Den ena berättelsen sa att vi hade problem. Den andra berättelsen sa att vi fortfarande hörde ihop. Jag tror att det var därför veckan blev så förvirrande. Inte för att vi bråkade. Utan för att vi aldrig riktigt gjorde det. Inte heller gjorde slut. Inte heller löste någonting. Vi bara fortsatte. Dag efter dag.

Som två människor som fortfarande tyckte väldigt mycket om varandra, men som inte längre verkade förstå samma relation på samma sätt.

Och någonstans där, mellan Vatikanen, flyttkartongerna och alla hjärtan i sms-trådarna, började jag förstå att kärlek och trygghet inte nödvändigtvis var samma sak.

Det var även här som nästa fenomen inträffade. Någonting som med tid skulle komma att ställas på sin spets.

Vi verkade vara överens om att det var slut. Där hade hon ju varit betydligt tydligare än i alla andra frågor. Det vi inte verkade vara överens om var varför. Och ju längre tiden gick desto märkligare blev det. För människor brukar bråka för att rädda relationer. Vi verkade istället bråka om förklaringen avslutet till en relation som redan hade gått sönder. Som om det var viktigt för oss båda att historien slutade på rätt sätt.

Hon gav sig inte. Jag gav mig inte.

Och ibland har jag undrat om det var därför vi fortsatte höra av oss till varandra. Inte för att vi skulle hitta tillbaka. Utan för att ingen av oss tänkte låta den andre skriva sista raden ensam.

Eller var det nåt annat?

Dagen avslutades med att hon uppdaterade sin profilbild. Nåt från Italien. Kommentarer och likes var jag utestängd från att kunna se.

Tre trådar.

Essensen var inte Italien. Essensen var inte flytten. Essensen var inte nästanmonogam. Essensen var inte vad hon sa till andra män eller hur det sårade mig.

Essensen var att tre trådar pågick samtidigt. Men det slutade inte där. Desutom var det två olika personer som förde varsitt samtal.

Två samtal om tre olika trådar. Och att de pekade mot olika verkligheter.

Jag kanske försökte reda ut det förflutna. Hon kanske försökte bevara något av nuet. Jag försökte reda ut det förflutna för att få till en framtid tillsammans. Försökte hon bevara nuet av samma anledning? Men om så. Varför mötte hon mig inte i att reda ut det förflutna?

© 2026 Pettus Petta

Tema av Anders Noren — Upp ↑