Sanningen blir svår att försvara när själva försvaret används som bevis…

– 5:e Juli 2023 –

Det stod så i hennes sms. Att jag mosade henne.

Jag gjorde inte det. Jag försökte inte ens. Jag var inte i närheten. Och det var absolut inte min mening. Jag argumenterade. Eller försökte. Långsamt. Metodiskt. Nästan ogenomträngligt.

Jag tvingades argumentera. Mot hur hon beskrev vad som hänt. Hur hon beskrev mig. Hur hon beskrev oss. Det handlade inte om att vinna. Inte om att trycka ner. Det handlade om något enklare. Att rätt skulle vara rätt. Att det fanns en linje. En kontinuitet. Att det som hänt faktiskt hade hänt. Och att det inte kunde skrivas om efteråt.

Jag ville bygga något på fakta. På sanning. Inte på lösryckta versioner. Inte på omskrivningar. Inte på att mitt agerande plockades ut ur sitt sammanhang, utan hennes eget. För det var ofta så det lät. Som om jag uppstått ur tomma intet. Som om mina reaktioner saknade orsak. Och någonstans där fanns något som skavde djupare.

När hon gjorde ner mig. När hon pekade ut alla mina fel. För ibland var verkligen precis allting med mig just fel. Och samtidigt, nästan i samma andetag, sa att hon älskade mig. Som om kärleken blev en motprestation. Som om jag skulle vara tacksam. Och i tacksamheten acceptera. Vad det nu var hon behövde utrymme till.

Jag gick inte med på det.

Ville inte. Tänkte inte. Släppa igenom osanningar. För jag visste vart det leder. Ger man fingret ryker hela armen. Förr eller senare.

Mosade henne?

Nej. Det var aldrig min mening. Det var aldrig syftet. Jag ville bara det skulle vara rätt. Och det som var rätt – sanning och fakta. Det ”mosade henne”.

Jag förstod inte.

Mina sms var fula. Mina sms var elaka. Jag mosade henne.

Det var hennes svar på mina försök att argumentera. Problemet var att just den beskrivningen tvingade mig att argumentera ännu mer.

För om någon säger att man varit elak vill man förklara varför man inte tycker det stämmer. Om någon säger att man mosat någon vill man visa vad som faktiskt sagts. Om någon beskriver ens agerande på ett sätt man upplever som felaktigt uppstår nästan automatiskt behovet att invända.

Så jag argumenterade. Och ju mer jag argumenterade, desto mer blev argumentationen i sig ett problem. Mina försök att förklara varför beskrivningen var fel blev i hennes ögon ytterligare bevis på att jag mosade henne.

Det skapade en märklig självuppfyllande profetia.

För varje gång hon beskrev mig som argumenterande tvingades jag argumentera för att försvara mig mot beskrivningen. Och varje gång jag gjorde det blev beskrivningen, åtminstone för henne, ännu sannare.

Hur som helst så avslutades vår konversation. 5:e Juli 2023. Med att hon lät meddela ”hon hade bestämt sig”. Hon ville inte ha någon relation. Hon ville inte ses mer.