Det märkliga var att hon valde att visa den...

– 10:e Juli 2023 –

Det var en av våra olika årsdagar.

Vi hade flera. Första raden på Tinder. Första telefonsamtalet. Första gången vi sågs. Förlovningen. De låg där som små markörer i tiden.

I dag var det ett år sedan vi förlovade oss. Hon började dagen med sms;

– Ha en underbar dag! 🌞🌷💖
– Tack detsamma. Älskar dig
– Älskar dig 

Något senare skickade hon mig sexiga memes. Tanken på var dom kom ifrån dök upp. Hade nån skickat dom till henne? I så fall vem?

– Jasså vem skickar sexiga meme till dig? 
– Ingen 
– Tänkte precis på dig när du skrev
– Vad tänkte du då? 
– Att jag tycker om hålla om dig 
– 🥰
– Grattis på dagen… eller vad man ska säga…
– Ja, grattis!🥂Glöm ej äta tårta 🤪😘
– Du driver med den? 🥺
– Din skämt 
– Nej jag skämtade inte… dagen betyder mycket för mig. Det var aldrig ett skämt heller… det har jag försökt förklara… 🙏🏻
– Minns , det var en fin  dag 🥰
Jag vet en gistarrist som hade velat be dig om en date till helgen faktiskt
– Ojdå, är det sant 😍
– Vill du ha hans nummer ?
– Ja

Jag vet inte varför. Det var bara någonting med tårtan som jag uppfattade som sarkasm från hennes sida. Och som grädde på moset tog hon upp mitt förlovningsskämt 🔗. Det jag hade försökt förklara 200 gånger. Att själva frågan om förlovningen inte var ett skämt. Det var skämtet som var skämtet.

Oh well. I vilket fall fanns den ju inte kvar. Hon bröt förlovningen 25:5 Oktober 2022. Tog aldrig upp ämnet igen. Nu var vi inte ens tillsammans enligt henne.

I övrigt var den enkla lättsamma varma tonen där. Som så ofta. Inte sällan så skämtade vi med varandra i tredje person. Ibland gick det bra. Var roligt. Någon gång hade det spårat ur och hon hade blivit sur. Jag förstod inte varför.

Dagen gick. Plötsligt plingade det till. Ett sms. En bild. Hon satt ensam och åt sushi. Och där, i utkanten av bilden, syntes den.

Ringen. Hon bar den. Till min stora förvåning. Minst sagt.

En av få gånger det hände. Kanske tredje gången.

Den var inte placerad i centrum. Inte tydligt iscensatt. Inte ens i fokus. Den bara fanns där. Som en detalj som nästan råkat följa med.

Och ändå inte. Det var hennes sätt ibland.

Att visa något utan att riktigt säga det. Som om hon uppmärksammade vår årsdag. På sitt sätt. För sig själv.

Jag svarade att hon var gullig. Och rolig. Hon frågade vad som var roligt i det hela.

Jag minns att jag tänkte att hon skickat en signal och att jag, åtminstone ur hennes perspektiv, skrattat åt den. Om man ville vrida allting ett halvt varv för långt och få det att bli fel.

Det var inte menat som en pik. Mer som en stilla förundran.

Över att hon gjorde något som betydde så mycket för mig utan att riktigt förstå det. Eller kanske utan att vilja erkänna det.

Gullig.

Och det var något i det som var vackert. Och samtidigt svårt. Att hon kunde bära ringen. Sitta där ensam i Borås. Markera något som liknade ett vi.

Och ändå stå utanför det i sina egna ord.

Nej. Samtidigt fanns hennes ord kvar. De hade inte reviderats av henne. Lika lite som de försvunnit ur mitt medvetande.

Men trots allt skickade hon bilden. Och ringen fanns där.

Även om hon bara bar den för bildens skull var det fortfarande en mycket bättre känsla i själ och hjärta än det jag långt senare skulle förstå. Att den utan större dramatik kunde lämnas hemma om hon skulle gå på date. Eller ännu senare hade blivit bortslängd. Som sopor.

Där och då visste jag inte det.

Där och då såg jag bara ringen.

Jag kände glädje. Tacksamhet. Hopp. Kärlek.

Men jag förstod inte varför hon skickade en bild på att hon bar ringen på årsdagen av vår förlovning. När hon aldrig bar den annars. När hon hade brutit upp förlovningen 25:e Augusti 2025.

Fram till nu hade hon burit den 2 gånger. Dels när hon ville jag skulle hämta henne 🔗 och dels när hon kom tillbaka på spontanbesök helgen efter 🔗. Men inte på någon av dom andra två dater, Oysterbar 🔗 och Boqueria 🔗, som vi haft i Juni för att fira andra årsdagar.

Min egen arbetsdag fortsatte. Där kom diskussionen in på parfymer. Jag mindes så tydligt min och kärlekes diskussion om dofter. Men namnet hon sagt hade fallit offer för min demens. Så jag skickade ett sms;

– Är tobak/vanilj som är bra Tom Ford?
– Mm Varför undrar du det? 
– Jag ska ge den i present till min date Barbarella…
– Överdriv inte med present 
– Till Barbarella?
– Japp
– Hon får billiga presenter… jag måste spara pengar till en sexigare date. Den från Estland… Fast jag vet inte om hon vill ha mer date 😳 Tänker på henne ofta…
– Du tänker på många. 

Ja. Varför kunde jag ha undrat det? Mer specifika detaljer om parfymen hon sagt hon tyckte mycket om. Men det var inte det som jag läste tydligast. Det var den sista raden.

”Du tänker på många”.

Var det så hon såg på mig? Eller så hon trodde? Som om det hade funnits så mycket plats över efter alla tankar på henne hela tiden.

Det hade blivit halvsent på kvällen när hon pllötsligt skickade mig en länk.
Booli.se. Ett specifikt hus. Jag klickade mig igenom bilder. Klickade mig igenom ritningar. Klickade mig igenom ekonomin. Tittade på kartan.

Jag funderade. Jag både förstod och inte förstod tanken geografiskt. Mycket närmare den lilla mellansvenska staden. Mycket närmare till hennes barn. Men ändå inte.

Jag förstod inte.