Jag trodde jag vårdade en relation. I själva verket försökte jag kvalificera mig till en…

– Augusti 2026 –

Hon hade de facto lyckats göra precis allting till bara en enda stor konstighet. Det absolut mest ironiska i hela berättelsen är egentligen att hon brukade säga att jag var ett mysterium. Att det var jag som var svår att förstå.

Det märkliga med att skriva är att man ibland upptäcker saker man aldrig la märke till medan de faktiskt hände. Små formuleringar. Små nyanser. Ett sätt att svara. Ett tonfall. Hur hon ibland kunde uttrycka sig nästan överlägset. Som om hon redan visste någonting jag fortfarande försökte förstå. Eller all hånfullhet hon kunde lägga in. Inte sällan som en blixt från klar himmel. Jag minns alla såna små gliringar; ”långt ifrån den sexigaste daten hon haft…”, eller att ”jag inte alls såg lika fräsch ut som hennes ex”. Miljonären.

Varför säger man ens så till någon i en relation? Eller vad vi nu hade. Och vad hade hänt om jag inte bitit mig i tungan utan sagt ”Ja, dessvärre kvalificerar du dig inte ens till mina topp 25…”

Men det är en helt andra berättelser. Dom kommer längre fram.

Oavsett hur än nya insikter längs resan ur vissa perspektiv försvårade skrivandet så ändrade känslor inte dom faktiska underlagen. Sms. Mail. Dagbok. Anteckningar. Kalender. Foton. Och jag satt med ”det mesta” färdigt. Från Juni 2022 till och med Augusti 2026. Eller kanske längre. Vilket kanske kan kännas märkligt. Tog inte berättelsen slut December 2025? Nej. Relationen tog slut. Relationen som inte fanns. Inte berättelsen. Den tog inte slut. Den fanns. Den skulle finnas för alltid. Punkt.

Jag hade en berättelse att ta till slutet i vilket fall. Någonting som ingen eller inget kunde ändra på. Förutom min fria vilja. Punkt.

However. En sak jag återkommit till gång på gång är hur hon alltid sa att ”vi egentligen inte hade några fina stunder”.

Jag sa emot varje gång. Inte därför att jag försökte vinna en diskussion, utan därför att jag verkligen tyckte att hon hade fel.

Jag hade ju mängder av minnen som jag upplevde som fina. Jag kunde räkna upp dem hur länge som helst. Kvällarna hemma. Kvällarna framför öppna spisen på gården. Fisketur. Resorna. Tallinn. Promenader. Alla gånger hon höll min hand. Alla gånger hon ville pussas. Alla gånger vi hade sex. Alla gånger hon sa att hon älskade mig. Alla hjärtan hon skickade i sms. Bowling. Boule. Oändliga restaurangbesök. Teater.

Jag sa emot därför att jag faktiskt ansåg att hon hade fel. Eller… kanske därför att jag trodde hon hade det.

Eller. Kanske därför att jag behövde tro på det.

Fast med facit i hand har jag börjat undra om jag egentligen förväxlade en fin stund med hoppet om en fin stund.

Hoppet om vad den där kvällen skulle kunna bli. Hoppet om vad den skulle kunna leda till. Hoppet om att det den här gången äntligen skulle bli lugnt. Att den här gången kanske vi verkligen blivit ett vanligt par.

För samtidigt hade hon kanske rätt. Jag förstod bara inte ur vilket perspektiv hon hade rätt.

Det var egentligen två meningar hon återkom till under flera år. Två meningar som jag då avfärdade därför att jag tyckte att verkligheten visade någonting helt annat. Den ena var: ”Vi är inte tillsammans och kommer aldrig att bli det heller.” Den andra var: ”Vi hade inga fina stunder.” Jag blev upprörd när hon sa så. Idag, när jag tittar tillbaka på allting, inser jag att;

  • Hon gav aldrig nog för trygghet. Bara nog för att jag inte skulle gå.
  • Det fanns aldrig något självklart ”vi”.
  • Jag visste aldrig riktigt vad som gällde.
  • Hon ville bli förstådd. Men behandlade varje fråga som ett angrepp.

Jag visste aldrig om nästa vecka skulle se ut som den här, eller om allting plötsligt skulle vara över igen. Jag visste aldrig om en underbar dag på Sandhamn skulle slå om till total iskyla på två sekunder och avslutas med hennes ”vi fungerar inte”.

Jag visste inte om en underbar date plötsligt skulle implodera i ett totalt vansinnesraseri på grund av hennes svartsjuka.

Och framför allt…

Hon hade rätt när hon sa att vi inte var tillsammans. Jag förstod bara inte ur vilket perspektiv hon hade rätt. För jag tittade på allt vi gjorde. Hon tittade kanske på allt vi aldrig blev.

Jag hoppades vi skulle bli tillsammans. Jag önskade vi skulle bli tillsammans. Jag trodde vi var tillsammans. Jag trodde vi var tillsammans på grund av hur hon uppförde sig. Ibland. I bland i handlingar. Det hon kallade ”visa kärlek”.

Men…

Nej. Faktiskt var vi aldrig tillsammans. Vi råkade swipea på Tinder. Hon kom hem till mig några gånger. Vi drack vin. Hon kallade oss suparkompisar. Vi hade sex till och från. Vi sov tillsammans några gånger. Hon kostade pengar.

Det är den krassa och kalla tolkningen av hur hon behandlade mig som sämst. Mina vänner använde andra ord. Elak. Utstuderad. Utnyttjande. Några placerade till och med in hela narcissisttolkningen och tyckte att allting blev fullständigt självklart så fort man gjorde det.

Men det var inte bara så. Det är viktigt. För det fanns faktiskt många av de där stunderna hon senare sa att vi inte hade särskilt många av. De fina stunderna. Stunder när hon var varm, kärleksfull och nära, när det inte alls kändes som att jag befann mig i någon kall konstruktion där jag bara blev utnyttjad. Jag skulle ljuga om jag skrev berättelsen utan att också berätta om dem.

Och kanske var det precis därför allting blev så svårt att förstå. För de fina stunderna var verkliga. Frågan var bara om de betydde det jag trodde att de betydde.

Fast allt det där är egentligen fortfarande bara en rad händelser.

Det är inte automatiskt en relation. Det är inte automatiskt att vara tillsammans. Det är bara människor som gör saker tillsammans. Skillnaden förstod jag kanske inte förrän flera år senare.

Kombinationen av det hon visade ibland. Det hon kallade ”visa sin kärlek”. Och mina förhoppningar. Min högsta önskan. Den blev till slut det som blev totalt ödesdigert för mig. Det som skulle komma att orsaka all smärtan. All gråt. All ångest. Och som kanske sämst – få mig att försöka bevisa mig värdig ännu en gång. Försöka ge mer. Försöka vrida in och ut på mig själv.

För att duga. För att bevisa mig värdig henne. Hennes ”kärlek”.

Jag hoppades att vi skulle bli tillsammans. Jag tolkade hennes handlingar som att vi redan var det. Ibland. Inte alltid. Ibland.

Men enligt henne var vi inte tillsammans. Jag ville bara inte förstå hennes ”jag är singel om andra män frågar”.

Men hon hade rätt. Mer än rätt. Vi var bara ”inte tillsammans” endast ”när andra män frågade”. Vi var inte tillsammans. Alls.

Jag ville att vi skulle var det.

Det är en satans djävla skillnad.

Kanske hade vi inte heller några fina stunder. Inte egentligen. För hur fin är en stund om man samtidigt går på glas? Om man hela tiden står på tå därför att man inte vet vad som gäller. Om man ständigt är rädd att säga fel ord. Rädd för nästa tvära kast. Rädd för att en varm kväll plötsligt ska förvandlas till total iskyla. Rädd för att handen som nyss höll ens egen plötsligt inte längre ska vilja röra vid en. Rädd för att ett ”jag älskar dig” några timmar senare ska ersättas av ett ”vi är inte tillsammans”. Var stunden innan verkligen fin då? Eller var det bara jag som desperat hoppades att den skulle få fortsätta vara det?

Det kanske mest smärtsamma av allt är att jag idag inser att nästan allt jag gjorde egentligen hade samma syfte.

Jag försökte inte vårda en relation. Jag försökte få en.

Jag försökte visa mig värdig. Värdig att bli älskad. Värdig att hon skulle vilja leva tillsammans med mig. Jag försökte visa att jag gick att lita på. Att jag gick att satsa på. Att jag var värd att bygga ett liv med.

Problemet var bara att jag försökte göra mig värdig en relation med en kvinna som gång på gång sa att hon inte ville ha den med mig. Det märkliga är att jag nästan aldrig ställde mig den omvända frågan.

Var hon egentligen värdig mig?

Den frågan ställde jag mig aldrig…

Jag försökte visa mig värdig en relation med en kvinna som uttryckte sig i termer av att hon var ”Nästanmonogam”, och ”singel om andra män frågade”. Som behandlade mig som om jag verkligen behövde visa mig värdig henne. Gång på gång.

En kvinna som aldrig gav nog för stabilitet eller trygghet. Bara tillräckligt lite för att jag inte skulle gå. Ändå var det hela tiden jag som försökte kvalificera mig. Inte hon.

Jag gav henne allt jag kunde komma på därför att jag trodde att det var så man byggde ett liv tillsammans. Två lyxkryssningar i Medelhavet. Varav en hon slutligen vägrade checka in på. Men det ändrar inte att jag köpte den till henne. Till oss.

Resor till Tallinn. Rosor och andra blommor för långt över tvåhundratusen kronor under fyra år. Julklappar. Men jag fick inte komma och lämna dom eftersom hennes barn och syskon var hos henne. Födelsedagspresenter. Men jag fick inte komma och lämna dom eftersom hennes barn och syskon var hos henne. En förlovningsring hon sammanlagt bar fyra gånger. Fyra gånger. Varav en av gångerna enbart för att ta ett fotografi.

Jag försökte hjälpa henne in i konstvärlden. Jag försökte öppna dörrar. Det gick. Hennes enorma och unika begåvning som konstnär och mina kontakter. Hennes konst uppmärksammades i både dagspress och månadspress. Upprepat.

Jag gjorde allt detta därför att jag trodde att jag investerade i en relation. Jag gjorde det av kärlek. Inte för att hon skulle känna skuld. Inte för bokföring. Utan av kärlek. Av omtanke.

Kanske kunde en del av mina gåvor utifrån ses som ett försök att köpa henne. Men det var inte så. Snarare fick hon bara allt jag hade. Och ibland lite mer. Jag kunde förvisso inte tävla med en miljonär. Men jag gav det jag kunde. Och det handlade långt ifrån bara om dyra gåvor och dyra middagar. Jag törs nästan säga att jag levde och andades henne.

Jag köpte hennes egna handdukar till mitt hem. Hennes egen tandborstmugg. Tandborste. Tandkrämen jag visste att hon tyckte om. Jag köpte husgeråd, bestick och porslin som jag trodde att hon skulle uppskatta. För att hon skulle trivas hemma hos mig. Hon fick egna nycklar till mitt hem. Jag åkte till butiken i Sollentuna som var specialiserad på baltiska matvaror och handlade saker jag kunde överraska henne med. Mat hemifrån. Från Estland. Jag försökte lära mig laga estnisk mat.

Jag försökte helt enkelt göra plats för henne i mitt liv. Inte symboliskt. Bokstavligen. Det skulle finnas saker i mitt hem som var hennes. En tandborste som väntade. Handdukar som var hennes. Mat hon tyckte om. Nycklar som betydde att hon inte behövde fråga om lov för att komma in.

Men hon kom nästan aldrig. Någon enstaka gång. Hon använde aldrig sina nycklar. Vi bråkade bara om dem.

Jag försökte bygga ett liv med henne. Hon verkade fortfarande fundera på om hennes förstaval för kommande torsdag skulle bestämma sig. Så hon visste vad hon skulle svara på min fråga om att gå på date den kvällen. En date hon inte ville kalla date.

Idag ser jag samma händelser på ett helt annat sätt.

Jag lade inte all den där tiden, kärleken, omtanken, energin och pengarna på en relation.

Jag lade dem på försöket att få en relation.

Jag lade dem på försöket att bli vald av en människa som uppenbarligen inte ville välja mig. Vald av en människa som samtidigt verkade hålla dörren öppen åt andra håll.

En människa som inte ville vara rak. Som dolde saker. Som undvek frågor. Som inte ville förklara sig själv, samtidigt som hon återkom till att hon själv ville bli förstådd. Som inte ville stå för mig eller ”oss” öppet. En kvinna som uppenbart, rakt i ansiktet på mig, gång på gång underströk och med största tydlighet visade att jag faktiskt inte var hennes prio ett.

Hon kunde säga hon inte visste om hon kunde ses en viss dag. Frågade jag vad hon skulle göra så visste hon inte. Jag avvaktade. Hon visste fortfarande inte. Jag tillät mig stå där. Vänta på att hennes första val skulle besluta något. Och ta emot smulorna.

Jag skulle bjuda henne på bio och fin middag. Hon gick med på det om vi inte kallade det en date. När jag började tveka blev det en diskussion. Och trots att det sårade mig så gick jag med på att genomföra vår ickedate. Jag förstår det inte i efterhand. Varför jag inte bara la på luren. Och på bion. På promenaden till restaurangen. På restaurangen. Hon höll min hand. Pussades. Kramades. Precis som hela veägen hem till henne efter kvällen.

Men oavsett vad jag gjorde eller sa så verkade det aldrig riktigt duga. Som sämst kunde mina ansträngningar till och med resultera i rena hån. Att jag var ”desperat”. För att jag föreslog vi skulle plocka svamp tillsammans. Och hon visste jag inte var speciellt road av det.

Nej.

Desperation handlar om rädsla att bli ensam. Att inte uppnå en verkshöjd, eller ha några som helst kvaliteter som skulle få någon partner att välja dig. Någonsin.

Kärlek handlar om viljan att dela sitt liv med någon. Skillnaden är enorm.

Jag var verkligen inte desperat. Jag hade ingen som helst anledning att vara desperat. Det var faktiskt absolut inget fel på mig. Tvärtom, om jag nu ska vara helt ärlig.

Jag är rolig. Intelligent. Verbal. Omtänksam. Ser, enligt andra, förbannat djävla bra ut. Jag har ett arbete jag älskar. Ett liv jag trivs med. Intressanta människor omkring mig. För vad det är värt – ”kända” människor. Jag har stor kuk. Bra i sängen, säger dom. Förbannat bra till och med. Jag har kontakt med mina känslor. Jag är inte orolig för om jag kan köpa det jag behöver i morgon. Eller veckan efter. Jag är trogen. Monogam. Lojal.

När jag läser den där uppräkningen idag låter den nästan som kontaktannonsernas kontaktannonser. Det fattas bara att jag skulle skrivit att jag tycker om långa promenader och italienskt rödvin. Och har en djävla segelbåt. Eller spelar golf. Fy faan… Jo jag tycker ju om promenader. Men segelbåt och golfklubba, ens som present, skulle jag bemöta med vigvatten och vitlök.

Men poängen är egentligen en helt annan.

Jag behövde inte vara desperat. Jag var allt annat än desperat. Jag var kär. Jag älskade.

Men.

Jag försökte även göra mig värdig någon som redan från början verkade ha bestämt sig för att jag aldrig skulle bli det. Och det är kanske den sorgligaste insikten av alla.

Tänk om jag hade lagt all den där kärleken på en faktisk relation istället. På en människa som redan ville vara tillsammans med mig. Tänk om jag hade lagt all den där kärleken på någon som inte krävde att jag först skulle kvalificera mig till att eventuellt bli älskad.

Eller kanske snarare. Eventuellt kvalificera mig till att hon skulle sluta vara ”nästanmonogam”, eller kvalificera mig till att hon inte längre skulle säga ”Hon var singel om andra män frågade”.

För när jag idag hör hennes ord igen låter de inte längre som motsägelser. De låter som den enda konsekventa linjen hos henne. Genom nästan fyra år.

”Vi är inte tillsammans och kommer aldrig att bli det heller.”

Och efteråt:

”Vi hade inga fina stunder.”

Hon hade nog rätt. Det kan ha varit en språkförbistring som gjorde att hon uttryckte det fel. Vad hon egentligen menade;

”Vi var aldrig tillsammans och skulle aldrig komma att bli det heller.”

Så… om hon inte ansåg att vi var tillsammans. Om hon var så säker på att hon inte kände för mig. Inte älskade mig. Inte såg mig som representativ för hennes syften. ”Mannen som bodde på Kungsholmen”. Inte såg någon som helst framtid med mig. Med oss.

Varför i hela helvetet då alla dom där stunderna?

Dom hon senare inte ens ansåg var särskilt många. Dom hon inte ens ansåg var särskilt fina. Men dom där stunderna när hon höll min hand. När hon pussade mig. När hon sa att hon älskade mig. När hon, med sina egna ord, ”visade sin kärlek”.

Hade alla frågor kokat ner till en enda fråga?

Varför dom stunderna?

Fast jag kunde egentligen lika gärna ställa samma fråga till mig själv. Varför alla dom där stunderna?

Jag gick konstant på glas. Jag var konstant orolig. Konstant funderande på vad som gällde, vad jag hade gjort fel den här gången och när nästa tvära kast skulle komma. Ändå gick jag tillbaka. Ändå tackade jag ja nästa gång hon ville ses, och ibland var det jag som frågade. Jag bjöd på middag. Jag bjöd på bio. Jag ordnade saker och försökte ännu en gång skapa den där fina kvällen som kanske, kanske, skulle bli början på någonting stabilt.

Jag gick till och med med på att träffa henne och bjuda henne på middag och bio efter att hon uttryckligen slängt i ansiktet på mig att hon inte tänkte kalla det en date. Den gången. Jag accepterade alltså till och med villkoret att det jag själv hoppades skulle föra oss närmare inte fick kallas det jag själv trodde att det var.

Och ändå fortsatte jag.

Jag har redan skrivit att jag försökte göra mig värdig relationen. Det gjorde jag konstant. Jag försökte vara tillräckligt förstående, tillräckligt generös, tillräckligt trygg, tillräckligt rolig, tillräckligt kärleksfull och tillräckligt mycket av allt det jag trodde skulle få henne att till slut välja mig.

Men under alla dessa år ställde jag nästan aldrig den motsatta frågan. Inte när jag gick på glas. Inte när jag oroade mig. Inte när jag väntade på besked. Inte när en date inte fick kallas date och jag ändå betalade middagen och biobiljetterna. Och samma kväll det inte var en date höll hon min hand hela kvällen… och pussades…

Jag försökte konstant bevisa att jag var värdig en relation med henne.

Men jag frågade aldrig om hon var värdig en relation med mig.

Inte en enda gång.

Och någonstans där befinner jag mig fortfarande. Jag har upptäckt hur mycket jag faktiskt inte förstår, och ur hur många olika perspektiv jag inte förstår det. Jag trodde länge att tiden skulle hjälpa mig på traven. Att avståndet till allt som hände skulle göra bilden tydligare.

På vissa sätt har den gjort det. Jag ser saker idag som jag inte såg när jag stod mitt i dem. Mönster jag inte såg. Frågor jag aldrig ställde. Saker jag accepterade utan att ens fundera över varför jag accepterade dem.

Men det märkliga är att ju tydligare vissa delar har blivit, desto mindre tycker jag ibland att jag förstår helheten. Tiden har inte löst mysteriet. På något besynnerligt sätt har den nästan gjort det större.

Men vi ska inte lösa det nu heller.

Vi ska tillbaka till hösten 2023. Där vi slutade innan jag öppnade den här tidskapseln och hoppade fram till 2026. För det är mycket kvar att berätta.