Hon gav mig några körsbär. Istället…

– 15:e Juli 2023 –

Det var första morgonen jag vaknade hos henne. Det var även första gången jag vaknade med henne och hon hade sovit påklädd.

Hon var kraftigt bakfull. Gjorde kaffe. Batteriet i min ecigg var slut. Abstinensen gjorde sig gällande.

Vi tog adjö. Varm kram. Jag gick förbi Coop. Köpte cigg. Beställde Uber. Satte mig på en bänk och väntade. Tog en cigg. Skickade en bild på platsen till henne. Hon förstod mycket väl var jag satt. Backen nedanför hennes hus.

– Hittat sittplats? 
– Ja… Hade jag haft batteri kvar hade nog bara ecigg funkat idag på morgonen… 
– Har du fått cigg? 
– Ja… men hade gått lika bra med bara ecigg faktiskt Tack du lät mig sova över 🙏🏻
– Självklart 
– Kom på det faktiskt var första gången 
– Du bara inte ville så gärna 

Det var inte riktigt sant att jag inte ville. Det hade bara blivit en ganska märklig situation.

Hon hade sagt hon kanske skulle åka till sina barn senare på Lördagskvällen. Eller kanske Söndag.

Jag slängde in en inbjudan för kvällen. Om hon inte skulle åka. Understryka att jag absolut förstod om hon ville åka till sina barn. Att det var en naturlig prioritet.

– Som sagt… om du inte kommer iväg idag, och är ledig i kväll så säg till om du har lust. Vi kan ju ses i förbifarten om inte annat, bara ta ett glas vin vid vattnet… behöver ju absolut inte bli sent
– Kan inte bli så sent 
– Skyldig dig en ryggmassage nu åxå 
– Tackar ja men skyldirär du inte
– Ok… erkänner väl jag gillar ge massage då 🤪
– Det misstänker jag
– Märks det?
– Ja! Kunde du sova hos mig eller kändes konstigt? 
– Sov gott tack! Ovant med dig klädd dock… van kunna hålla om dig närmare
– Förlåt att jag inte hade mat hemma
– Är väl ingen fara alls!
– Måste sova lite, har huvudvärk
– Hoppas du kryar! Ta en tablett och vila. Drick…

Jo. Jag älskade ge henne ryggmassage. Eller massage överlag. Mina händer älskade det. Mina ögon älskade det. Hela jag älskade det. Jag hoppades att hon märkte det. Att det inte var ”Minsta möjliga på förfrågan” utan att det kunde vara en timme av vilja. Lust. Åtrå. Kärlek.

Konstig att sova hos henne. Nej. Kanske bara inte dom omständigheter jag hade hoppats på.

Jag följde upp hennes huvudvärk senare under dagen;

– Hur mår huvudet? Tänkte precis på dig
– Bättre tack. Vad ska du äta?
– Vi får se hur det blir. Beror lite på om du åker eller är upptagen i kväll
– Jag vill gå i skogen
– Jag hade nåt nästan liknande i åtanke. Ledig och hungrig typ 20? Säg till…
– Vad betyder nästan
– Nästan betyder natur, vatten, mat, picknickkorg…

Jag skickade henne en bild på min picknickkorg. Den vi använt på vår första midsommar.

Hennes svar kom snabbt;

– 😍
– Utanför dig 19-20?
– Vart ska vi då?
– Det får du väl se? Date? Dresscode ”very casual”.
– Ja, vi kan ta en bit mat från den fina korg. Behöver jag ta med mig ngt?
– Gladare humör än avslut igår? 🤪
– Ses snart 😘

Uppenbart hade resan till barnen blivit uppskjuten. Men det fanns det ingen dialog om. Men vi hade en date.

Jag tillbringade resten av eftermiddagen med förberedelser. Försöka göra något riktigt fint och annorlunda för henne.

Men min s.k. humor var tvungen inflika någonting;

– Köpte varsin grillad korv på Statoil, och en stor Pucko. Drack halva och fyllde på med tequila!
– Blir vi bägge två puckos då?
– Var osäker på var det finns grönt i stan så jag köpte med en låda kattgräs!! Vi ställer den intill oss så blir det som picknick i det gröna…

Verklighetens förberedelser såg relativt annorlunda ut.

Jag hade förberett.

Filt. Korg. Bestick. Glas. Prosecco.

Maten hade jag fuskat med. Kolgrillen. Två olika rätter. Det hade blivit mitt bästa alternativ att ställas mot kallskuret eller grilla på plats.

Parkerade hos henne. Hon kom ut. Osminkad. Svart nagellack som hon måste målat under dagen. Rosa klänning. Vita sneakers. Jeansjacka. Vi tog en Uber till Djurgården. Blockhusudden. Längst ut. Bänkar. Bord. Havet. Perfekt väder.

Vi åt. Satt länge. Höll handen. Kramades. Pratade.

Sedan gick vi tillbaka mot Café Blockhusporten. Beställde en Uber.

Hon hittade ett körsbärsträd. Hoppade. Sträckte sig. Försökte nå. Plockade. Skrattade. Åt direkt. Körsbär efter körsbär. Som ett barn.

Det hade blivit kyligt. Hon hade lånat min stora svarta hoodie. Alldeles för stor. Köpt i L.A. Och ”väldigt L.A.” i sin stil. Passade inte nånstans. Men hon var söt i den!

Jag filmade. Det gick inte att låta bli.

Gjorde misstaget ställa fel fråga.

– Älskar du mig?

Inget svar. Hon tittade bort. Ut ur kameran. Jag frågade igen. Hon bytte ämne.

– Säg att du älskar mig?

Hon var tyst. Gav mig några körsbär istället.

Ubern kom.

Vi åkte hem till henne. Släppte av utanför porten. Hon vände sig om och vinkade. Flera gånger.

Jag åkte vidare hem.

Det tog inte lång stund innan hon skickade sms;

– Tack själv för fina romantiska dejten 💖 Älskar dig 
– Hoppas på ny date 
– 🤗
– Säker?
– Vadå säker?
– På att du vill ny date?
– Det tror att vi kommer att ha 
– Vill du ?
– Ja

Jag funderade på varför hon inte kunnat besvara frågan när jag filmade henne. Bara ett enkelt ”ja” som svar på om hon älskade mig.

Men kanske viktigast. Jag funderade på hur det kändes. Innerst inne.

Allt jag gjort för att ännu en gång försöka göra det till någonting speciellt för henne. En upplevelse. Ett minne. Av kärlek. Av omtanke. Och ovanpå det stunden i sig. Där vid vattnet.

Hur det kändes? Där innerst inne?

Kluvet. Väldigt kluvet.

Hon hade velat ses. Hon hade svarat nästan omedelbart på bilden av picknickkorgen. Hon hade kommit. Suttit där vid vattnet i timmar. Hållit min hand. Kramat mig. Skickat ”Älskar dig” senare samma kväll.

Det var inte handlingarna hos någon som inte ville ha mig i sitt liv.

Hon sa ofta att hon hade visat sin kärlek i handlingar. Det var sant. Jag hade fått åtskilliga och åter åtskilliga små tecken. Hennes handlingar. Handlingar som alla indikerade hennes kärlek. Hon hade helt rätt i det. Men det där andra. Att hon sa hon var nästanmonogam. Sa hon var singel om andra än frågade. Inte ville, eller kunde, stå för sin kärlek, för oss, öppet. Det var även det handlingar.

Så fanns där även allt det andra. Hon hade nycklar till mitt hus. Jag hade inte ens portkoden till hennes lägenhet. Jag kunde planera dagar, middagar, utflykter och helger. Köra genom stan med picknickkorg, filt och prosecco för att försöka skapa någonting fint för henne. Av kärlek. Av omtanke. Men jag hade fortfarande bara sovit hos henne en enda gång. Och när jag ställde den där enkla frågan vid körsbärsträdet blev det tyst.

Inte ett nej. Inte ett kanske. Inte ens ett undvikande skämt. Bara tystnad. Några körsbär i min hand istället. Det var det som gjorde mig så förvirrad. För om hon inte älskade mig hade allting varit enklare att förstå. Om hon inte ville ses. Inte ville hålla handen. Inte ville ha fler dater. Inte skickade ”Älskar dig” samma kväll.

Då hade det funnits en rak linje genom alltihop. Men det gjorde det inte.

Tvärtom. Kärleken verkade finnas där överallt. I sms. I närheten. I hennes vilja att träffa mig. I hennes sätt att söka sig tillbaka. Och just därför blev tystnaden så märklig. För frågan var kanske aldrig om hon älskade mig. Frågan var varför hon inte kunde säga det.

Om hon var rädd att det skulle hamna på Facebook var nästa fråga lika självklar som obekväm. Varför? Varför skulle det vara ett problem? Vem var det som inte fick se? Vem var det som inte fick veta? Varför fick någon inte se eller veta? Varför kunde hon skriva orden i ett sms några timmar senare, men inte säga dem där vid vattnet?

Varför kunde hon visa kärleken, men inte stå för den?

Jag hade inget svar. Men jag hade börjat ana att det inte var kärleken som saknades. Kärleken verkade tvärtom finnas där nästan överallt.

I sms. I närheten. I hennes vilja att träffa mig. I hennes sätt att söka sig tillbaka. Det var någonting annat som saknades. Eller var det någonting annat som fanns? Någonting som stod i vägen. Och det var kanske just det som gjorde mig så förvirrad.

För jag satt inte med en människa som inte ville ha mig. Jag satt inte med en människa som inte ville ses. Inte med en människa som undvek mig. Tvärtom.

Hon sökte sig tillbaka hela tiden. Hon ville ses. Hon ville ha fler dater. Hon skrev att hon älskade mig. Hon höll min hand. Hon kysste mig. Men samtidigt fanns där en osynlig gräns som jag aldrig riktigt förstod. Som om kärleken hade två olika versioner. En som fick finnas mellan oss. Och en annan som aldrig riktigt fick finnas inför resten av världen. Och ju mer jag försökte förstå den gränsen, desto mindre förstod jag den.

Om hon inte älskade mig hade allting varit enklare. Om hon inte ville vara med mig hade allting varit enklare. Om hon hade dragit sig undan hade allting varit enklare. Men det gjorde hon inte. Hon kom närmare. Samtidigt som någonting höll henne tillbaka. Och jag visste inte vad det var.

Var det rädsla? Skam? Någon annan? Någonting från hennes förflutna?Någonting hos mig? Älskade hon mig som individ samtidigt som jag inte passade in i mallen för vad som var en adekvat partner i förhållande till vad hennes önskvärda image krävde? Det där hon sagt om att ”hon sökte en partner som bodde på Kungsholmen”.

===
Älskade hon mig som individ samtidigt som jag inte passade in i mallen för vad som var en adekvat partner? Samtidigt som jag inte riktigt passade in i bilden av hur hennes liv skulle se ut?

Jag visste inte.

Men tanken slog mig. Hon hade ju sagt det själv. Att hon sökte en partner som bodde på Kungsholmen. Inte en man i ett hus ute på landet. Eller senare i ett litet radhus i förorten. Inte en man som skrev böcker. Inte en man som spelade in skivor. Inte en man som sa exakt vad han tyckte med total avsaknad av all politisk korrekthet. Inte en man som ställde frågor när saker inte gick ihop. Inte en man som knåpade ihop trasiga jeans, om än för 3000 spänn dock trasiga, med Jean Paul Gaultier och Versace, konstiga boots, märkliga hattar och jackor som såg ut som dom kom från USAs inbördeskrig. Utan enkelt. Platt. Trist. Med tydliga signaler. Bank och finans! Framgångsrik!

Var det möjligt att hon älskade mig, men samtidigt önskade att jag var någon annan? Att kärleken fanns där, men att verkligheten inte passade ihop med bilden av hur livet borde se ut? Jag visste inte. Men frågan lämnade mig aldrig riktigt.

Jag visste inte. Jag visste bara att jag stod mitt i en kärlek som verkade existera från alla håll samtidigt. Och ändå inte fullt ut.

Det var nog där frågorna började växa på allvar. Inte därför att kärleken saknades. Utan därför att den fanns.

Så hur kände jag mig? Innerst inne?

Kluven.

Jag hade haft vad som hade kunnat bli en helt underbar dag med kvinnan jag älskade över allt. Om hon bara hade kunnat säga det lilla ordet ”ja” när jag frågade om hon älskade mig. Trots att jag filmade.