Vissa meddelanden innehåller mer än orden som står skrivna…

– 26:e Juni 2024 –

Jag satt på Söder och väntade på att få tillbaka bilen efter byte av vindrutan.

En sådan där märklig mellan-tid. För kort för att åka hem.För lång för att bara stå och vänta. Jag tog ett glas vin. Åt lunch.

Det hade hunnit bli sen eftermiddag.

Och eftersom det gått så lång tid i total tystnad från henne hade jag mer eller mindre slutat vänta mig något alls.

Så plötsligt hörde jag hennes sms-signal. Den där personliga, signifikativa tonen.

Och jag hoppade faktiskt till. Bokstavligt. Av förvåning. Det var nästan den kroppsliga reaktionen jag minns först. Som om något man mentalt stängt av plötsligt återkom.

Sms:et började:

– Du känner mest och vet bäst….

Bara den inledningen var så typiskt henne.

Gåtfull. Nästan poetisk. Som om hon öppnade från sidan istället för rakt fram.

Jag läste vidare. Och det som gick att utläsa var ganska tydligt. Hon hade tänkt på mig. Saknat mig. Och, kanske mest oväntat av allt, skrev att hon älskade mig.

Ord som användes sparsamt av henne. Så när de kom vägde de.

Jag svarade att jag tänkt på henne. Saknat henne. Älskade henne. För evigt. Vilket var sant. Och där någonstans stod det. Det bestämdes inget.

Ingen dramatisk försoning ännu en gång. Ingen plan. Ingen resolution. Bara ett konstaterande, nästan, att känslor fanns på båda håll.

Det var just därför sms:et betydde så mycket. För efter veckor av tystnad kom det inte som argument. Inte som försvar. Inte som anklagelse. Utan som något mjukare. Nästan ett livstecken från under allt det där.

Det märkliga var att så lite egentligen sades. Och ändå öppnade det mycket. För i en relation där så mycket handlat om motsägelser kunde ibland just små klara utsagor väga mest.

Jag älskar dig. Jag saknar dig. Tre ord jag nästan glömt hur det kändes att få.

Och där, på Söder med ett glas vin medan bilen stod på verkstad, satt jag plötsligt och läste något jag nästan inte längre trodde skulle komma.

Det var ingen upplösning. Men det var ett brott i tystnaden.

Och ibland är det mycket.

Jag intog samma inställning som vanligt när hon efter lång frånvaro ännu en gång hörde av sig.

Tog emot henne. Förbehållslöst. Öppna armar. Med kärlek och tacksamhet. Som jag gjort alla dom andra gångerna.

Som jag troligtvis skulle komma att göra för evigt.

Oavsett allt annat.