Ibland är inte den största ensamheten att bli lämnad. Utan att vara ensam om sorgen…

– Juni 2026 –

Jag tror inte att hon hade gråtit sedan hon gjorde slut. Inte över mig i alla fall.

För om hon hade gjort det, om sorgen hade funnits där på riktigt och rivit i henne på nätterna, då hade hon inte gjort slut på det sättet hon gjorde. Då hade hon försökt lösa problemen i stället för att försöka få dem att försvinna genom att lägga locket på, kapa alla band och hoppas att tystnaden till slut skulle göra samma arbete som ansvar, samtal och sanning.

Men om hon faktiskt hade gråtit, och på grund av mig, då hade det varit en annan sak. Om det var mina konkreta handlingar som hade orsakat hennes tårar. Mina ord. Mina beslut. Någonting jag gjort för att medvetet såra henne.

Vilken sorts man hade jag då varit? Inte en bra. Inte den man jag trodde att jag var, och definitivt inte den man jag ville vara.

Jag tror att jag förstod att hon en gång kommit till mig därför att hon såg att jag inte var en man som bara ville knulla. Att jag inte skulle svika henne. Att hon någonstans, bakom alla försvar och all vaksamhet, faktiskt litade på mig. Jag vill fortfarande tro det.

Tro att hon såg någonting hos mig. De där egenskaperna som människor nära mig hade påpekat under många år, men som jag själv aldrig riktigt lyckats sätta fingret på eller förstå vad de egentligen bestod av.

Men jag tror att hon såg någonting under alla våra långa nattsamtal. Någonting som fick henne att hoppas. Någonting som fick henne att tro. Kanske såg hon en man som kunde stå kvar när andra gått.

Någon som kunde lyssna utan att omedelbart kräva betalning i kropp, underkastelse eller tacksamhet. Någon som fortfarande trodde att det fanns någonting nästan heligt i att två människor kunde prata sig fram till varandra genom en mörk natt.

Det är därför de första kapitlen heter Tro. Hon ville träffa en man som inte bara ville tömma kuken, utan som ville prata med henne och kunde vara nöjd med att hålla om henne. Och det var jag.

Annars hade hon kanske inte kommit ensam till ett öde hus i skogen. Inte låtit mig sova i samma rum, i samma säng, när träden stod svarta utanför fönstren och det enda som egentligen skyddade henne var hennes egen bedömning av vem jag var.

Eller så brukade hon göra så. Agera omdömeslöst och lämna säkerheten åt slumpen. Vad visste jag egentligen?

Hennes date med sitt ex, mannen som efter relationen enligt hennes egen berättelse hade försökt våldta henne, talade inte direkt för någon felfri riskbedömning.

Att hon trots det hade fortsatt kontakt med honom, och dessutom gick på date med honom, visade faktiskt allt annat än gott omdöme.

Men tanken fanns ändå där. Hur mycket hon än hade sårat mig och hur illa hon än hade behandlat mig var jag förbannat obekväm med tanken på att själv orsaka henne tårar.

Det handlade om mina känslor för henne, men också om någonting djupare. Någon sorts gräns för vem jag fick bli, även när jag var förbannad, förnedrad och sönderslagen inuti. Det var inte den sortens man jag var. Eller ville vara.

Skitsamma. Det var säkert bara en fånig tanke sprungen ur den jag är och den jag fortfarande envisades med att tro att hon var. Jag hade säkert fel.

Det var klart som fan att hon inte skulle gråta över mig. För om hon hade gjort det skulle det betyda att hon hade velat ha mig, och då hade hon gjort någonting åt det för länge sedan.

Då hade hon inte bytt nummer på krogen på fyllan och sedan gått på date med fanskapet. Hon hade inte under två års tid sagt att hon var singel om andra män frågade, trots att hon måste ha förstått hur det sårade mig och skapade osäkerhet. Trots att hon såg hur hennes agerande långsamt skapade en version av mig som hon uppenbart inte tyckte om.

En man som frågade, reagerade, tvivlade och till slut blev den verkan hon sedan använde som förklaring, medan hennes egen orsak stod kvar i mörkret och spelade vara oskyldig.

Det var hennes eget agerande som skapade bråken som till slut fick allting att kantra totalt. Ändå blev det jag som stod där med ansvaret för vraket, som om jag både hade byggt båten, borrat hålet och framkallat stormen. Hon pekade på vattnet i skrovet och sa att det var beviset på att vi inte fungerade. Jag fortsatte peka på hålet.

Där någonstans blev kärleken en rättegång där orsaken aldrig kallades som vittne.

Jag fanns där. Jag hade stått kvar. Jag försökte skänka glädje och jag försökte skänka lycka, även när jag själv fick allt mindre tillbaka att bära mig på. Jag gjorde det under väldigt lång tid, i synnerhet sett till vad jag själv blev utsatt för. Och hade det funnits tårar efteråt, då hade hon kunnat välja ett annat sätt.

Men jag var säker på att de inte fanns. Hon var högst troligt tillfreds och nöjd med sina beslut. Nu kunde hon byta nummer. Hon kunde gå på date. Hon kunde göra allt det där utan att behöva smyga, mörka, ljuga, undanhålla eller bli ifrågasatt. Utan att behöva släcka lamporna och ljuga om att hon inte alls hade besök.

Jag gissade att hon tog väl till vara på alla de chanserna. Att hon levde det liv hon tydligen hade velat ha, befriad från mina frågor och från den där förbannade stolen av fakta som jag envisades med att låta stå kvar mitt i rummet.

Nu kunde ingen längre fråga varför den stod där. Ingen behövde snubbla över den. Hon kunde släcka ljuset och kalla rummet tomt.

Inte alls grät.

Jag var troligtvis ganska ensam om att trots allt bära på en sorg. Ganska ensam om självrannsakan. Ganska ensam om att om och om igen fundera på om jag hade kunnat göra någonting annorlunda, och i så fall vad.

Jag sökte efter min skuld nästan lika ihärdigt som hon verkade söka efter min, med den lilla skillnaden att jag faktiskt hade varit beredd att behålla det jag fann.

Ungefär som jag troligtvis var ganska ensam om att ha varit monogam.

Jag vet inte…