Det är sällan det första misstaget som förändrar ett liv. Oftare är det försöken att slippa erkänna det…
– 18:e Juli 2026 –
Ett märkligt mänskligt fenomen började fascinera mig allt mer.
Det är inte lögnen i sig. Inte flykten. Inte ens skulden. Utan den där märkliga punkten där en människa passerar en osynlig gräns, där ett enkelt erkännande plötsligt inte längre känns möjligt.
Där varje nytt steg egentligen bara gör återvändandet svårare. Där priset för att säga ”jag hade fel” växer för varje dag som går.
Plötsligt handlar konflikten inte längre om det som en gång hände. Den handlar om att försvara bilden av det som hände. Och ju större försvar som byggs, desto större blir också raset om muren en dag faller. Det märkliga är att de flesta förmodligen inte ens märker när den första stenen läggs.
Jag tror inte att de flesta människor drivs av ondska. Tvärtom. Jag tror att de allra flesta vill vara goda människor. Hyfsade människor. Människor som gör rätt. Eller till stor del försöker. Kanske är det just därför det ibland blir så svårt när verkligheten plötsligt börjar skava mot självbilden.
För vad händer egentligen den dag de två inte längre passar ihop? Vad händer när det jag ser i spegeln inte längre stämmer överens med det jag måste erkänna inför mig själv? Jag tror att det är där de första murstenarna läggs. Inte för att lura andra. Utan för att kunna fortsätta leva med sig själv.
Skam är en märklig kraft. Den är nästan aldrig rädd för sanningen i sig. Den är rädd för konsekvenserna av sanningen.
För om jag måste erkänna att jag hade fel i just den här frågan, vad mer måste jag då ompröva?
Vem blir jag om jag inte längre är den människa jag trodde att jag var?
Och där någonstans förändras matematiken. Ansvar blir inte längre vägen ut ur konflikten. Ansvar blir själva hotet. Då börjar människan försvara sin berättelse i stället för sina handlingar.
Varje nytt beslut måste rättfärdiga det förra, varje ny förklaring måste bära vikten av den gamla. Inte därför att den första handlingen nödvändigtvis var så stor, utan därför att priset för att backa hela tiden blivit större.
Det tragiska är att konflikten då långsamt byter innehåll. Den handlar inte längre om den ursprungliga händelsen. Den handlar om konstruktionen som byggts ovanpå den.
Om att hålla ihop en berättelse som blivit allt tyngre att bära. Och ju högre muren blir, desto farligare känns det att plocka bort den första stenen, trots att det kanske är precis där lösningen finns.
Jag har också funderat mycket över tidpunkter.
Inte bara handlingar. Tidpunkter.
Varför väljer människor ibland att göra sina mest avgörande drag just när insatsen riskerar bli som högst? Varför just då? Varför inte långt tidigare, när priset fortfarande varit litet?
Det märkliga är att människor ibland väljer den sämsta tänkbara tidpunkten att fatta sitt sämsta tänkbara beslut.
Ångest? Flykt? Felaktiga råd? Baserade på felaktiga underlag?
Det är kanske där jag tycker att människans psykologi blir som mest fascinerande. Under stark press verkar vi inte längre försöka minimera konsekvenser. Vi försöker minimera ångest. Och de två sakerna är långt ifrån alltid samma sak. Det som för stunden känns som den enda möjliga vägen kan, med lite distans, visa sig vara den väg som leder längst bort från den plats vi egentligen försökte skydda.
Det är också därför jag ibland tänker att de största katastroferna i människors liv sällan börjar med den största händelsen. De börjar med en serie små beslut där varje nytt beslut gör det svårare att ompröva det förra.
Till slut står så mycket på spel att ett enkelt erkännande inte längre känns möjligt. Då fortsätter man inte därför att vägen framåt är klok. Man fortsätter därför att vägen bakåt känns omöjlig.
Och det är där sorgen kommer in för mig.
Inte därför att människor gör fel. Det gör vi alla.
För att dra en parallell till mitt yrkesliv. Frågan är inte om man kommer spela fel. Det är en ickefråga. Alla kommer spela fel. Förr eller senare. Det är fakta. Så den korrekta frågeställningen är ”hur hanterar man det när felet är ett faktum?” Och när det väl blir fel. För det kommer det att bli. Hur ställer dina vänner upp för dig?
I en ”scensituation”, som musiker bakom en artist. Det är din förbannade skyldighet att ställa upp. Lappa och laga kring den som råkat ställa till det. Inte peka ut en syndabock. Det blir varken artist eller publik gladare av.
I en helt annan livssituation är motsvarigheten vännen. Den förtrogna. Som kan hjälpa med adekvata synpunkter. Men bara om vederbörande har fått tillgång till korrekta underlag.
Inte därför att människor gör fel. Det gör vi alla.
Utan därför att jag ibland ser hur ett enda beslut kan få ett helt liv att börja kretsa kring försvaret av det beslutet.
Hur människor kan riskera relationer, vänskaper, arbete, framtid och sin egen inre trygghet för att slippa göra en enda sak.
Ta ansvar.
Hur människor kan riskera relationer, vänskaper, arbete, framtid och sin egen inre trygghet för att slippa säga ett enda ord.
Förlåt.
Som vanligt oerhört klarsynt och oerhört välskrivet! Jag tolkar det som att hon på något sätt ställt till det för sig själv i dags datum och att det väl kommer senare som kapitel? Resonemanget som sådant är mycket klarsynt analyserande och lyckligvis agerar långt ifrån alla på det sättet men för henne verkar det vara standard på något konstigt sätt.
Tycker det säger väldigt mycket att du tänker på hennes välbefinnande trots hur du blivit behandlad under lång tid, och det gör du fortfarande trots att hon tydligen fortsätter att bråka med dig? Tänk om hon hade tagit till vara på denna kärlek i stället för att bara slänga bort den?
Som du analyserar de konsekvenser, som kommer efter lögner o undanflykter, känns igen, har inte tänkt i dina banor, brillant!!
Hon visste inte vilken analytisk person, hon hade att göra med!
Vi som läser lär också en del om mänskligheten..Tack!
Den omtanken o kärleken du haft/ har, är unik! DET borde hon uppskattat så mycket, ofattbart märkligt.
Gör om o gör rätt, borde hon anammat i tid, medans den var!!
Tack.
Det finns egentligen en viktig skiljelinje mellan konkreta, bevisade lögner och det där betydligt svårare tillståndet när ingenting längre riktigt sitter ihop. När svar uteblir, berättelser förändras, frågor lämnas obesvarade och allting bara glider. Det är där den där förrädiska hypervigilansen kan börja växa. Man börjar inte leta efter fel för att man vill. Man gör det därför att verkligheten omkring en inte längre går att få ihop.
Och det behöver faktiskt inte vara för sent när man hamnar där. Tvärtom. Om den andra personen har rent mjöl i påsen och bara tycker att kommunikationen blivit lite knasig, då är det ofta ganska enkelt att stanna upp, förtydliga och reda ut missförstånd innan de växer sig stora.
Dessvärre pekade det mesta i världen runt omkring mig åt motsatt håll. Problemen skulle inte lösas. Sakfrågorna skulle inte förtydligas. Fokus flyttades gång på gång till sådant som egentligen var helt irrelevant för den konkreta diskussionen. I stället för att minska hypervigilansen byggdes den på. Det var kanske det som förbryllade mig allra mest.
Där började jag fundera på varför. Det var uppenbart att ingenting skulle lösa sig av sig självt. Så varför den till synes så starka oviljan att bara mötas, reda ut det som faktiskt gick att reda ut och sedan gå vidare? Den frågan har jag fortfarande inget bra svar på.
Jag tror fortfarande att människor nästan alltid kan göra om och göra rätt. Det finns nästan alltid en väg tillbaka, så länge viljan finns. Men tiden arbetar inte alltid med oss. Ibland arbetar den emot oss. Ju längre man väntar, desto fler konsekvenser hinner byggas upp. Förutsättningarna blir sämre. Inte omöjliga – men sämre.
Samtidigt tror jag fortfarande på något ganska enkelt. Om två människor i grunden inte vill varandra illa, utan faktiskt vill att rätt ska vara rätt, då finns det nästan alltid någonting att bygga vidare på. Som jag brukar säga:
A little bit of something is more than a large pile of nothing.